Vad ska man inleda med? Well... jag är väl i en period i mitt liv där personlig frihet och min relation till resten av världen är det som surrar runt i mitt huvud just nu.
För ett par månader sedan kände jag bara att allt var värdelöst. Inget hade en mening längre. Jag och min man sedan 5 år tillbaka gick skilda vägar och jag stod där ensam i världen utan att ha en aning om vem jag var. Efter det att jag dumpade F så mådde jag skit jättelänge. Även om förhållandet höll på att ta kål på min själ. Det är väl normalt att känna så efter en separation antar jag. Man har ju ändå varit en del av varandras liv under en väldigt lång period så innan jag kunde hitta tillbaka till mig själv igen så jag helt vilsen.
Tyvärr så gjorde jag misstaget att ragga runt like crazy direkt efter det att mitt förhållande tog slut. Det var absolut ingen bra idé. Det var inget annat än ett onödigt sökande efter att bli del av någon annans liv igen. Allt för att jag inte vågade ta reda på vem jag själv var. Jag blev "kär" i typ allt och alla. Men inget av det var äkta. Jag orkade bara inte ta tag i mig själv och då försökte jag ta den enkla vägen och låta någon annan ta hand om mitt liv åt mig
Jag har alltid försökt följa mina känslor. Men som det var just då så ville jag helst bara fly från dem.
När jag sedan gav mig av på min vandring så slutade jag med att försöka fly från dem. Jag mediterade kring dem istället. Jag rörde mig med helt nya människor och vänskap och kärlek fanns omkring mig hela tiden. Utan att ställa några krav på mig och utan att jag förväntade mig något i gengäld för kärleken och vänligheten som jag visade. Jag fick tid att analysera, fundera. Vrida och vända på livets alla problem. Flera gånger satte jag mig ensam och grät. Sörjde det som hade varit och det som aldrig skulle bli. Ibland så gick jag bara långt från alla andra och ställde mig och skrek. Skrek ut över världen. Inte förakt eller hat, inga svordomar eller förbannelser. Bara rena skrik som jag antar speglade vad som rörde sig inom mig.
När jag sedan återvände hem så kan jag helt ärligt säga att jag aldrig förut har varit så fullkomligt säker på vem jag var som efter en månad av begrundan.
Man ska aldrig vara rädd för den man är. Är man det, så kanske det är så att den man tror att man är; inte är ens rätta jag. Hittar man den man verkligen är så är man tillfreds.
