Tebaxx...

Efter en awesome jul i Pescara, Italy, så är jag nu hemma på ön igen. Krävs lite att vänja sig vid att solen går ner vid 14.55 istället för vid 17-tiden. Är sjukt trött nu. Men jag lever på the high som jag skaffade mig i Italien. Var där i 10 dagar som varierade i intensitet. Det blev en del goda drinkar, lussekatter och gos med min älskade syster. På de slöa dagarna satt jag med skriv/ritblock eller datorn i knät. Har skrivit mer på en vecka än vad jag gjort de senaste tre månaderna. Det känns toppen.

Hoppas att the happiness håller i sig så jag kan vara mer kreativ. Har så mycket idéer just nu och jag vill verkligen pränta ner dem innan de försvinner. Hade Christin över på fika igår. Var trevligt att catch up lite efter julen och bara snacka lite skit. Altid trevligt att hänga med en bra polare. Även om jag nog halvt fan-girlade ihjäl henne igår. Men jag kan inte hjälpa det. T_T
Så mycket prettys har landat på min tallrik på sistone. Nu är det dags att go crazy i väntan på ljusare tider!

"...Whoo! My John Thomas is about to pop off and fly around the room, there's so much tasty in here..."

Jayne Cobb

Skumma drömmar...

Är absolut ingen bristvara i det här hemmet. Eller i det här huvudet skulle jag väl snarare säga. Den senaste veckan har varit fylld av skum symbolik och krig.

Vad säger man när nazister tar över ens hus och ens mark och man tvingas smuggla kycklingar för att de inte ska bli gasade? Hur stor kan en Rönn bli? Kan den bli över 30 meter hög och sträcka sina grenar över 50 m i diameter? Och vad betyder det när man plötsligt ser den vittra och dö? En mild vinter?

Det är lite jobbigt bara. För när jag vaknar efter en natt med skumma drömmar så känner jag mig inte riktigt utvilad. Det är som jag varit vaken dubbelt upp istället. Levt ett liv till i den skumma parallella värld jag försvinner till när jag sover. *suck*

Det borde få räcka med ett liv i taget kan man tycka.

Vissa drömmar får mig att vakna upp med sorg i hjärtat. Det är bara en dröm men ibland blir jag så berörd. Så väldigt illa berörd av vad jag upplever. Främst så hatar jag hur detaljerade och verkliga drömmarna kan kännas. Speciellt när jag inte är jag. Utan någon annan. Fast i en kropp som inte är min och med minnen som tillhör någon jag inte känner.

Jag vet inte vad jag skulle göra mitt i ett pågående krig mellan Sverige och Frankrike. Speciellt inte om det stora slaget som jag hamnat mitt i stod i Helsingborg på 1700-talet. Men där var jag. Vid ett tillfälle blev jag refererad till som Votre Reine. Vems drottning?

Den döda Fransmannen....

I

"J'accuse..."
"Jag anklagar..."

Jag står anklagad för mord. Hans vålnad anklagar mig.
"J'accuse, j'accuse", säger han lugnt och tyst medan han pekar på mig.
Tyst och mjukt men orden träffar mig hårt. Jag vet att jag är skyldig.

"Trahison", fortsätter han. I hans ögon brinner ett hat som jag inte kan värja mig mot.
Jag lät honom dö. Jag dödade honom. Han är död men ändå vittnar han. Han är död men ändå anklagar han.

"Inte ens vår drottning var sen med att förråda oss."
Där var det igen. Drottning. Ord från en domare jag inte kan se.
Bara han står framför mig. Jag valde dem framför honom. Vem har jag då förrått mer?

II

Kriget rasar...
Jag slåss med en ilska som är olik mig. Jag känner mig försmådd.
Någon har gjort mig mycket ont men jag vet inte vem eller när.
Min fiende.

Han är där, på andra sidan, min själsfrände.
Men han leder de andra. Männen i de vita uniformerna.
Är han verkligen min fiende?

Vi är starkare. Vi slåss mer vildsint. Vi vinner.
Deras trupper minskar i storlek. En efter en faller de under våra sablar, bajonetter och under vår gevärseld.
Varför finns där ingen tillfredsställelse?

Vi står där. Bara han och jag. Sabel mot sabel.
Våra trupper är någon annanstans. Det här är vår strid.
Jag gör utfall, han parerar. Igen. Igen.

Utan ilska slår han plötsligt tillbaka. Precist. Exakt. Utan det hat som brinner i mig.
För varje hugg flisas min sabel sönder. Bit för bit skalas den ner.
Jag kunde lika gärna ha slagits med ett vaxljus i handen.
Jag förlorar kampen. Men han vet att han håller på att förlora kriget.

III

Han tar fram en kniv. Men han dödar mig inte. Istället knäfaller han framför mig och ler.
Hans ögon är sorgsna. Jag minns att jag alltid älskat hans bärnstensfärgade ögon.
Det var de ögonen som först hade fångat mig i Versailles.

Minnen som inte känns som mina egna fyller mig med mer ilska.
Hans ögon ber... nej, betvingar mig.
Jag vill inte förstå vad han ber mig om. Vill inte förstå vad han kräver av mig.

Han ser mig djupt i ögonen, smeker undan en blond hårlock ur ansiktet på mig, och sluter mina händer kring knivskaftet.
Jag börjar gråta. Sorgen river sig upp ur bröstet på mig och ett halvkvävt skri klöser sig ut ur min strupe.

"Sluta". Jag ber honom.

Han hyssjar mig mjukt. Utan ord för han mina händer mot sitt bröst.

"Jag vill inte".

"Gör det!"

Han hjälper mig att trycka in kniven i hans bröst. Blodet väller fram och färgar hans vita uniform.
Jag känner mig förvirrad, och förundrad.
Det gick så lätt. Det fanns inte något motstånd i hans kropp. Som om vore han helt tom innanför sitt yttre skal.
Men när han flämtande spärrar upp de vackra ögonen i något som ser ut som plågad förvåning, vet jag att han har ett hjärta.
Ett hjärta jag precis har genomborrat.

I hans ögon finns något mer. Glädje? Förväntan?
Allt rörs ihop. Jag vet varken in eller ut längre.

"Träffade jag rätt? Träffade jag hjärtat?"

Han ser på mig med sorg och kärlek i blicken. Han nickar.

IV

Jag håller honom i mina armar och gråter. Blodblandad saliv bubblar ut ur munnen på honom.
Hans ögon är nu slutna. Hans andhämtning är tung och rosslande.
Förutom en stor, mörk fläck på hans uniform så kommer det inget mer blod.
Varför blöder han inte mer? Blöder han invärtes?

Jag känner mig mer och mer förvirrad allt eftersom minuterna går.

"Är det över snart?"

Han nickar svagt. Jag blir rädd. Ångest.
Jag mår dåligt för vad jag har gjort. Han får inte dö!
Mina kinder hettar, blodet susar i öronen på mig, hela kroppen fylls av en obekväm krypande känsla.
Han fortsätter rossla, andas, leva.
Plågas?

Varför tar det så lång tid för honom att dö? Kommer han kanske att överleva?
Jag vill ropa på hjälp men min röst vill inte bära upp orden.
Jag vill inte att han dör.

"Är du död?"

Han tvingar fram ett ord.

"snart..."

Minuter blir till timmar. Natten faller.
Regelbundet som en klocka som ringer in midnattstimmen drar han ett rosslande andetag efter ett annat.
När gryningen till slut hägrar och dimman sakta kryper längs med marken drar han ett sista andetag.
Med en suck är han borta. Jag sitter kvar, smeker honom över hans bleka ansikte.
Gråter. Gråter bittra tårar.

Vad jag gjort kan jag inte göra ogjort.
Hur mycket jag än önskade annat så har jag dödat min själsfrände.
Jag kysser hans panna.

V

"Hon valde våra fiender framför oss. Er drottning har mördat er kung. Frankrike ska aldrig resa sig ur askan igen"
Med de orden försvinner han. Min närvaro är den enda som finns kvar. Fylld av skam och sorg står jag ensam i världen.
Det är stilla morgon nedanför Kärnan. Världen är död, och i den gryende solen brinner min själ för evigt.

Min dom; evig plåga. Mitt straff; ensamhet.

Jag vaknar och känner mig trött och sorgsen. Med nackspärr dessutom. Undrar lite vilka de var. Min dröms version av Romeo och Julia. Jag hatar när främmande karaktärer... själar (?) (vetenskapsmänniska men man kan aldrig vara helt hundra) bestämmer sig för att det är ok att messa med mitt liv och mina känslor.

Fånge...

Ett hjärta överfyllt av känslor, utan förmåga att förvandla dem till ord, blir de till istappar. De tynger och fryser. De skaver och river. Fröjd blir smärta, glädje blir ångest och maktlöshet är det arv som efterlämnas. I ett hjärta överfyllt av känslor får jag inte längre plats. I jakten på perfektion torteras jag. I min oförmåga att skapa ord hålls jag som fånge.

Falskhet...

Jag bespottar dig. Du är ett gift som tar sig in i svaga själar. Otaliga är de som har lurats av din parfymerade sötma. Men jag ser bortom. Hör ondskan drypa ifrån varje ord. Men ändå fräter din förbannade syra i min själ. Biter i mitt hjärta och hugger i mitt sinne. Varje dag slår jag mig ut ur ännu ett nät, ännu en bur, som du har spunnit med dina lögner. Jag blir svagare och bara ekot av mina sanningars toner finns kvar. Men på något sätt ska jag besegra dig. Du är ormen, hydran, horan och en dag ska du falla för mitt svärd.

Du...

Enbart tanken på ditt namn, ditt leende eller dina ögon, mig att vilja jubla, dö, skrattande som en galning springa rakt ut och omfamna allt och alla som jag möter på min väg.

Poesi

Det finns ingen poesi i världen längre. Den är död. Ligger mördad på papper och i pärmar. Blod av bläck fläckar sida efter sida men dess sanna essens är borta för alltid...

The road to Santiago...

Solen skiner, fåglarna kvittrar och livet borde vara helt underbart. Tog en kvick kvällspromenad runt muren igår och bara njöt av fötternas rytm mot marken. Plötsligt kom saknaden krypande igen. Snabba glimtar av en annan värld. Dofter, ljud, språk, smaker och känslor som inte existerar här. Jag saknar något... Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det skulle vara. Men något fattas mig.

Den 13:e juni närmar sig med stormsteg. Årsdagen för min resa. Det är snart 4 år sedan jag gav mig iväg för att finna mitt sanna själv och lära känna min själ. Jag saknar naturen och känslan av att vara en människa i sitt rätta väsen. Inte den sociala varelse som kallas människa utan den biologiska skapelse som är människan.

Jag levde för att vandra. Det var mitt enda syfte. Vaknade med solen, drog på mig skorna, slängde upp ryggsäcken på ryggen och bara gick och gick tills solen började gå ner framför mig.

Jag saknar folket, människorna jag träffade i byar och ute på stigarna. De rena obefläckade själar som stödde mig i min strävan. Kristna, Muslimer, Buddhister, Judar, New Ageare, och Ateister. Alla vandrade de samma väg, olika syften med samma mål och ingen dömde mig för att jag inte är religiös. Jag var lika mycket en pilgrim som de. Jag hade min egen strävan och vi alla skulle fram till samma mål till slut.

Jag saknar maten, djuren, byarna, vandrarhemmen, glädjen, ostördheten... Ja till och med blåsorna och skavsåren saknar jag. Den molande smärtan och bytandet av bandage, lindor och plåster. Alla känslor och sensationer blev mer äkta där.

Det var en del av att leva. Oavsett om jag hade ont, frös, var varm, lycklig eller ledsen så gav det mig liv och en närvaro inom mig själv som är svår att beskriva med ord.

Så igår när jag vandrade ensam runt ringmuren saknade jag min vandringsstav, mina skor och min ryggsäck. Minnet av vänner som jag kanske aldrig kommer att få träffa igen blev mer påtaglig.

Där hade jag så många omkring mig men från början var jag helt ensam, jag kände ingen, och mina egna två ben var de enda som kunde bära mig. Jag hoppas bara att de kommer att orka bära mig till Santiago fler gånger...

Det är svårt att med egna ord försöka uttrycka det som jag känner. Så jag försöker så gott det går. Jag har tidigare föraktat människor för deras oförmåga att uttrycka sig klart, men nu förstår jag hur svårt det i själva verket är. Ord, tal, att försöka forma varje känsla till något begripligt och att sedan fylla varje sådan stavelse i varje ord med precis så mycket känsla som det höll för.

Jag kan komma på mig själv med att stå alldeles orörlig ibland, stirrandes på en tom skärm, på ett papper, vadsomhelst, ett löv utanför mitt fönster, fullkomligt uppslukad. Ibland känner jag mig underlig, svag, matt, febrig, skör, eländig och konstig...

Min hjärna smälter...

Till minne av...

Vi satt i samma rum han och jag. Båda med våra sorger och smärtor tryckandes på våra hjärtan. Han gav mig en blick från sidan och han drog svagt på munnen. I hans ögon brann ingen eld längre och jag visste att han tänkte på allt jag gjort mot honom. Allt han någonsin haft har jag tagit ifrån honom allt han någonsin känt något för har berövats honom. Och i det sneda leende han gav mig så undrar jag om jag inte kunde utläsa en vag förnöjsamhet. Någonstans undrade jag om han tyckte att det hade blivit min tur nu. Min tur att få lida så som jag hade låtit honom lida.

Vi satt i samma rum han och jag. Inget ljus trängde ner till oss där vi satt sida vid sida. Han med tom blick och ett snett leende. Jag, en skugga med ett värkande hjärta. Båda med minnen av nära och kära som vi hade velat hålla nära oss mycket längre. Båda med skuldkänslor för att vi inte ägnade dem som nu har gått vidare all den tid som de verkligen förtjänade.

Jag grät högt till ljudet av deras röster, deras personligheter skämt och egenheter. Tankar av dem som döda ting. Som ruttnande kroppar långt nere i jorden eller brända till aska. Jag grät högt medan livet tycktes mig en för tung börda att bära.

Vi satt i samma rum han och jag.

Jag saknar er! <3

Vänner...

Jag älskar mina vänner!!! Både dem här på ön, de som har flytt härifrån och de som aldrig flyttade hit. Vad hade jag varit utan dem?? Frågan är nu bara vem som finns kvar därute att betala borgen för oss? )

Lyssna till ditt hjärta?

Sitter här i vårrusket och läser igenom min egen blogg. Det var ett tag sedan jag skrev något sist. Har inte haft så mycket tid för mig själv på sistone. Hela tiden har det varit något på gång och jag gillar inte att blogga när jag har folk runt mig.

Det är svårt ibland. Så är det för alla människor. Många av mina vänner, och jag med dem, känner sig tyvärr deppade för tillfället. En väninna skriver så vackert i sin blogg och jag önskar nästan att jag hade ett hjärta som hennes, och en själ som var lika fri och ofjättrad av mörka tvångstankar och cynisk bitterhet.

Själv är jag en kvinna som styrs av min hjärnas privata lila stasi-regim. Går något det minsta bra för mig, eller om spontana känslor börjar dyka upp, så formar jag snabbt alltihop till en rubriks kub som jag genast plockar upp och börjar vrida och vända på tills det inte finns den minsta chans att färgerna någonsin kommer att hamna rätt igen.

Men när det kommer till att ge andra råd så är jag ett ljusets riddare, en klarsynthetens förespråkare. Jag sitter där på min vackra vita springare av förnuft och spetsar alla negativa tankar som lurar på mina vänner. Rättvisan är min lans och lyckan är min sköld. Sen när slaget är vunnet så haltar jag lojt hem till min murkna lilla stuga ute i den mörka skogen och sitter där i förtvivlans sura regn till ännu ett rop på hjälp hörs över hedarna.

Jag vet inom mig att även om lösningen till livets alla problem kan tyckas ligga långt borta, så är sanningen den att man aldrig behöver vandra vidare långt för att hitta vägen som leder till den. Man ska se på vägarna som ligger framför en och låta sitt hjärta styra. Den väg som väljs genom hjärtat är den väg som leder dit du ska vara i livet

Så enkelt. Så förnuftigt. Men ändå så fruktansvärt svårt att följa. Jag börjar känna att vägen kallar på mig igen. Jag måste ge mig ut på den och höra vad universum vill mig. Det är tid för begrundan och rannsakan.

Gunnråg och Råger

Jag har döpt dem till Gunnråg och Råger.

Gunnråg

Gunnråg är en satt, och sur liten dam som ägnar sig åt sofistikerat småbubbel. Hon föddes ur ett Ekologiskt rågmjöl och ljummet Visbyvatten. Hon är inte typen som bubblar och fräser våldsamt men när hon får hoppa ner i en bunke god rågsikt (helst med lite kummin och rågkross i) så släpper hämningarna. Får hon dessutom stå och mysa under ugnslampan så spinner hon som en kattunge.

Råger

Råger är en ung och kaxigt bubblig typ. Han är hungrig av sig och äter ofta och mycket. Det bästa han vet är rågsikt blandat med en liten droppe honung. Men han får ofta stå i kylskåpet och lugna ner sig lite eftersom han kan bli lite för mycket och gärna försöker bubbla upp ur sin burk. Råger föddes ur en rörig familj, en blandning av rågsikt, ekologiskt rågmjöl, grahamsmjöl, honung och ljummet Visbyvatten. Alla dessa har präglat hans bubbliga personlighet. Han spenderar gärna tid med Gunnråg under ugnslampan och väntar just nu på att få hoppa ner i en bunke fylld med spännande ingredienser där han kan få utlopp för sin energi.

Ett av Gunnrågs första avkommor. Ett luftigt och gott Kumminbröd med mycket karaktär. 

Blod på pappret, inte lite utan rent, mörkt blod. Det börjar susa i öronen, kolsyrebubblorna börjar koka. Rummet snurrar, det blir svart för ögonen. Jag vill skrika när benen viker sig, men jag hör bara kvävda pip. Väsande andetag.
Jag skakar, jag gråter. Jag kommer dö. Jag kommer dö. Hjärtat rusar och pulsen bultar som hammare på städ. Ringer i öronen och spränger i huvudet på mig. Saliven blir sur, smakar järn. Fingrarna domnar, och jag hyperventilerar när blodet fortsätter droppa nerför hakan på mig. Jag är så rädd... Andetagen bränner i bröstet på mig och jag försöker panikslaget suga i mig luft för att inte kvävas.

Som vanligt...

Tänkte jag mjukstarta mitt bloggande med en enkel liten sak som gör mig glad. Jag älskar utsikten från mitt köksfönster. Inget märkvärdigt egentligen. En vändzon, cykelställ, parkerade bilar, byggnader och en trafikerad väg. Men varje dag så kommer en kvinna gående med en äldre Golden Retriever till sitt jobb i byggnaden mitt emot och bara att se den makliga lunsen och den tålmodiga matten som lugnt väntar in sin äldre vän gör mig jätteglad. Det är verkligen en vacker utsikt och den är värd att vänta på. ;)