Det är svårt att med egna ord försöka uttrycka det som jag känner. Så jag försöker så gott det går. Jag har tidigare föraktat människor för deras oförmåga att uttrycka sig klart, men nu förstår jag hur svårt det i själva verket är. Ord, tal, att försöka forma varje känsla till något begripligt och att sedan fylla varje sådan stavelse i varje ord med precis så mycket känsla som det höll för.

Jag kan komma på mig själv med att stå alldeles orörlig ibland, stirrandes på en tom skärm, på ett papper, vadsomhelst, ett löv utanför mitt fönster, fullkomligt uppslukad. Ibland känner jag mig underlig, svag, matt, febrig, skör, eländig och konstig...

Min hjärna smälter...