Du...

Enbart tanken på ditt namn, ditt leende eller dina ögon, mig att vilja jubla, dö, skrattande som en galning springa rakt ut och omfamna allt och alla som jag möter på min väg.

Poesi

Det finns ingen poesi i världen längre. Den är död. Ligger mördad på papper och i pärmar. Blod av bläck fläckar sida efter sida men dess sanna essens är borta för alltid...

The road to Santiago...

Solen skiner, fåglarna kvittrar och livet borde vara helt underbart. Tog en kvick kvällspromenad runt muren igår och bara njöt av fötternas rytm mot marken. Plötsligt kom saknaden krypande igen. Snabba glimtar av en annan värld. Dofter, ljud, språk, smaker och känslor som inte existerar här. Jag saknar något... Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det skulle vara. Men något fattas mig.

Den 13:e juni närmar sig med stormsteg. Årsdagen för min resa. Det är snart 4 år sedan jag gav mig iväg för att finna mitt sanna själv och lära känna min själ. Jag saknar naturen och känslan av att vara en människa i sitt rätta väsen. Inte den sociala varelse som kallas människa utan den biologiska skapelse som är människan.

Jag levde för att vandra. Det var mitt enda syfte. Vaknade med solen, drog på mig skorna, slängde upp ryggsäcken på ryggen och bara gick och gick tills solen började gå ner framför mig.

Jag saknar folket, människorna jag träffade i byar och ute på stigarna. De rena obefläckade själar som stödde mig i min strävan. Kristna, Muslimer, Buddhister, Judar, New Ageare, och Ateister. Alla vandrade de samma väg, olika syften med samma mål och ingen dömde mig för att jag inte är religiös. Jag var lika mycket en pilgrim som de. Jag hade min egen strävan och vi alla skulle fram till samma mål till slut.

Jag saknar maten, djuren, byarna, vandrarhemmen, glädjen, ostördheten... Ja till och med blåsorna och skavsåren saknar jag. Den molande smärtan och bytandet av bandage, lindor och plåster. Alla känslor och sensationer blev mer äkta där.

Det var en del av att leva. Oavsett om jag hade ont, frös, var varm, lycklig eller ledsen så gav det mig liv och en närvaro inom mig själv som är svår att beskriva med ord.

Så igår när jag vandrade ensam runt ringmuren saknade jag min vandringsstav, mina skor och min ryggsäck. Minnet av vänner som jag kanske aldrig kommer att få träffa igen blev mer påtaglig.

Där hade jag så många omkring mig men från början var jag helt ensam, jag kände ingen, och mina egna två ben var de enda som kunde bära mig. Jag hoppas bara att de kommer att orka bära mig till Santiago fler gånger...

Det är svårt att med egna ord försöka uttrycka det som jag känner. Så jag försöker så gott det går. Jag har tidigare föraktat människor för deras oförmåga att uttrycka sig klart, men nu förstår jag hur svårt det i själva verket är. Ord, tal, att försöka forma varje känsla till något begripligt och att sedan fylla varje sådan stavelse i varje ord med precis så mycket känsla som det höll för.

Jag kan komma på mig själv med att stå alldeles orörlig ibland, stirrandes på en tom skärm, på ett papper, vadsomhelst, ett löv utanför mitt fönster, fullkomligt uppslukad. Ibland känner jag mig underlig, svag, matt, febrig, skör, eländig och konstig...

Min hjärna smälter...