lördag 31 oktober 2009

Puppies 1 vecka gamla

Ja då var det dags för ännu mer bilder på de små. Nu är de en vecka gamla, men jag är inte så säker på om de ser något annorlunda ut från förra veckan. xD
Men de är fortfarande fruktansvärt söta dock. x3




söndag 25 oktober 2009

4 små valpar

Då var de äntligen födda då. :)
Det blev 4 små valpar.

Lilla Chipset med alla 4. Småttingarna är 1 dag gamla.

måndag 19 oktober 2009

För att jag inte har ngt bättre för mig. . .

1. Nicole is actually a fruit, not a vegetable.
2. It takes 17 muscles to smile, and 43 to frown at Nicole.
3. You share your birthday with Nicole.
4. The colour of Nicole is no indication of her spiciness, but size usually is.
5. The ace of spades in a playing card deck symbolizes Nicole.
6. Nicole is 984 feet tall.
7. In the Great Seal of the United States the eagle grasps 13 arrows and Nicole.
8. Nicole was declared extinct in 1902!
9. Nicole can't sweat.
10. Nicole has 118 ridges around the edge!

tisdag 13 oktober 2009

Fråga mig inte hur....

Jag vågar påstå att jag inte har en stor näsa. Åtminstone inte vidare utskjutande. Men ändå så lyckades jag på något vis.

Jag satt med mitt historieplugg som vanligt när jag fick för mig att byta bok. Så jag smällde ihop den jag hade... Rakt på näsan. Förutom en klämd nästipp resulterade detta dessutom i ett rätt nasty papercut på vänstra näsvingen. Dx

Om det var en act of godly retribution, eller bara silly, spetsnäst pettiness vet jag inte. Men vad jag vet är att ett papercut på näsan ALDRIG tycks vilja sluta blöda...

fredag 9 oktober 2009

Är jag en snusmumrik?

Jag är väl om man tänker efter en rätt märklig figur. Min mamma beskriver mig ibland som ett fenomen. Ett norrsken eller en blixt från klar himmel. Jag försöker gå min egen väg, följa universums sång och se vart hon leder mig. Är det kanske det som gör mig märklig? Att jag följer en röst som bara jag tycks höra? Ett fenomen, är det samma sak som ett freak?

Universum är inte en skum liten röst som säger åt mig att bränna ner saker. Även om vissa jag diskuterar saken med verkar tro det. När jag berättar om henne så ryggar de liksom undan och skrattar lite torrt. Men universum är mer. Hon är den som berättar vad som ligger framför mig i livet. Vad jag har lagt bakom mig och vad jag bör tänka på i nuet. Hon ger mig uppenbarelser och hon plockar ner mig på jorden när jag svävar för högt. Hon är en takt. En sång som berättar om hur livet är och hur jag ska göra för att se livet. Det är så svårt att beskriva något som jag bara känner i mitt hjärta. Men jag försöker så gott jag kan.

Jag pratar ofta med universum. Inte alltid högt, inte alltid medvetet. Ibland så hör jag henne bara i mitt huvud och ibland så hör jag henne runtom mig. Som en egenhet eller genom andra ljud. Det kan var ljudet av åskan i fjärran eller smattret av regndroppar mot mitt fönster. Det kan vara vinden i träden eller fågelsången i buskarna. Ibland kan hon till och med höras i en så enkal sak som en gryta som puttrar på spisen eller väsandet från strykjärnet. Men platsen där jag hör henne oftast. Stället dit jag går när allt annat är i uppror och jag behöver någonstans där jag kan vara helt säker. En plats där bara hon och jag finns och inget annat kan tränga in till oss... Det är faktiskt i duschen.

Jag kan ofta bara sätta mig ner på golvet i duschen och meditera under mitt privata "sommarregn" i flera timmar. Vi samtalar hon och jag. Ibland ler jag . Ofta gråter jag.
Men för det mesta så sitter jag bara där och njuter. Lyssnar till vattnets brus i öronen och sången som det bär fram. Jag älskar känslan av vatten som rinner över min hud. Det är som en öm smekning eller en tröstande famn. Vattnet renar mig från mina bekymmer och låter mina tårar blandas med strömmen utan protester. Det kan skölja min själ ren men den kan aldrig göra den hel. Det kan bara jag själv.

Men min själ smulas sönder bit för bit. Det känns som om jag inte hinner reparera den snabbt nog innan den spricker sönder på en annan hörna. Ju mer som händer runt mig ju mer stänger jag in det. Jag kan inte visa för någon vad jag känner, för jag är ju stark. Jag är den som alltid ler, skrattar, förstår, tröstar. Jag är en klippa för andra och en klippa kan inte må dåligt. Jag önskar jag hade någon som jag kunde prata med. Någon som verkligen lyssnade. Någon som verkligen förstod. Många av mina vänner erbjuder sin axel om jag behöver gråta ut, och det är jag tacksam för. Men att verkligen prata ut. Det kan jag inte. Mina försök brukar oftast bara ebba ut i ytligt gnäll från min sida.

Många känner mig som en pratkvarn som tanklöst bara maler på i all evighet. Men ska sanningen fram så var jag rätt gammal när jag faktiskt började prata med människor. Jag har alltid varit en person som skriver om allt jag inte klarar av att säga. Jag spenderar timmar med mitt skrivblock och mina pennor. Hur många dagar, månader, år har jag inte spenderat ute i skogarna, nere vid havet eller ute på fälten med endast mina tankar flödandes som en tunn bläcklinje på ett vitt papper? Jag skapade egna språk och världar, röster blev till ansikten som blev till vänner som blev till epoker. Jag rörde mig ute bland folk och hörde såklart alla runtom mig prata. Men jag deltog inte. Jag hade ingen träning i att säga ord framför andra.

När jag sen kom till en ålder där jag helt plötsligt behövde öppna munnen så började jag motvilligt att göra det. Jag fick öppna munnen för att kunna prestera betyg och redan då såg jag blickarna jag fick från folk. Det var som om folk instinktivt började hata mig vid blotta ljudet av min röst. Jag pratade för att det behövdes, inte för att jag ville. Mellan lektionerna gömde jag mig i biblioteket eller ute på skolområdet. Ensam med böcker och tankar. Ville inte att någon skulle hitta mig. Jag satt ofta i en liten håla i den bortglömda fruktträdgården bakom skolan, lång bort från skrik och dömande blickar. Där satt jag och försökte koppla bort pressen jag upplevde när jag pratade. När jag existerade. Det lockade inte mig. Det var inte en del av hur jag levde mitt liv.

Men sen kom dagen de hittade mig. Jag försökte fly men jag låg blottad. Alla kunde se vem jag var och alla kunde skada den. Jag drog mig tillbaka för att slicka mina sår efter att de hade misshandlat min själ. Jag knuffade bort mig själv och började njuta av deras irritation när jag talade. Flera gånger under mitt liv så lyckades folk dra fram min nakna själ och misshandla den. Och för varje gång så höjdes min röst, mina ord blev större och runt om mig byggdes en ogenomtränglig mur av tal upp. En ström av ord som gör varje försök att nå min själ omöjligt.

Jag tror det är därför jag framstår som jag gör i nuläget. Jag gör verkligen det. Att prata i sig är inga problem, men jag vill ändra mitt sätt att prata igen. Jag vill våga vara den lilla flickan som flydde undan och gömde mig i fruktträdgården. Fast öppet. Så att alla kan se den jag är. Jag vill verkligen känna att jag måste vara sporrad för att öppna munnen. Jag vill tala om sådant som jag har en känsla för. De ord som kommer ut när jag talar ska vara som de orden som jag skriver. Det är inte så att jag vill gå runt och verka viktig på något vis. Jag vill inte verka flummig och flytande. Jag vill visa mig tydlig och klar, och den jag är när jag skriver är den jag verkligen är.

Men jag har förstått, att mina ord ibland är för stora. För beskrivande, förstorande och målande. De väcker tankar och känslor i människor, som aldrig var min ambition. De drar till sig blickar, som är fulla av förväntningar och krav, och jag undrar alltid vad det är jag har sagt. När det hela tiden handlar om hur det är sagt. Jag är fortfarande obekväm med att erkänna att det jag faktiskt skriver och målar är en del av den jag är. Men jag diskuterar helst inte det skrivna med folk.