torsdag 31 december 2009

Året är nu inne på sina sista sekunder så här kommer en sammanfattning av mitt 2009!


1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?: Ja. Jag besökte Starbucks. xD
2. Höll du några av dina nyårslöften?: Nej, tyvärr inte. ;/
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?: Jo, en gammal barndomsvän fick en liten pojke vid namn Adam. :)
4. Dog någon som stod dig nära?: Nej.
5. Vilka länder besökte du?: Danmark, Tyskland, Frankrike, England och Spanien.
6. Är det något du saknar år 2009 som du vill ha år 2010?: Större lägenhet så jag kan få ett ordentligt arbetsrum.
7. Vilket datum från år 2009 kommer du alltid att minnas?: Inget speciellt tror jag.
8. Vad var din största framgång 2009?: Jag fick ordning på mitt liv och tog igen en massa hp som låg och släpade.
9. Största misstaget?: Uggardegrävningen. Väldigt oinspirerande. Kunde ha spenderat en månad extra i Spanien istället.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?: Mina fötter var slamsor efter pilgrimsvandringen och båda mina stortånaglar trillade av.
11. Bästa köpet?: Fåtöljen jag sitter i atm. Grymt skön. Fast köksbordet kommer på en tät andraplats.
12. Vad spenderade du mest pengar på?: Tv-spel och böcker troligtvis.
13. Gjorde någonting dig riktigt glad?: Bonnie.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2009?: PotFs version av You know my name, VNV Nations Legion, Tori Amos Winter, och hela No Line on the Horizon plattan av U2
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?: Lite gladare.
16. Vad önskar du att du gjort mer?: Tränat och pluggat.
17. Vad önskar du att du gjort mindre?: Suttit framför datorn och ätit godis.
18. Hur tillbringade du julen?: Omgiven av idioter.
19. Blev du kä
r i år?: Definiera kär... (Starbucks ftw)
20. Favoritprogram på TV?: How I met your mother.
21. Bästa boken du läste i år?: Marley and Me
22. Största musikaliska upptäckten?: Antagligen VNV Nation eller U2
24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år?: Jag brukar sällan önska mig något. Är alltid roligt att folk vill fira en bara.
25. Något du önskade dig men inte fick?: Önskar mig som sagt sällan något.
26. Vad gjorde du på din födelsedag 2009?: Inte så mycket. Hade dock en awesome födelsedagsfest följande helg. ;)
27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?: Att min cykel inte blev stulen. :(
28. Hur skulle du beskriva din stil år 2009?: Hippie om somrarna och Darth Nitty på vintern. ;)
29. Vad fick dig att må bra?: Att jag deletade mina böcker och började om på nytt. Vi blev en lite lyckligare familj efter det.
30. Vilken kändis var du mest sugen på?: Snubben som är läskigt lik Djiva (dock bara på den enda bilden där han faktiskt såg ut som Djiva xD). Djiva nam nam... *droolz*
31. Vem saknade du?: Mig själv. ;/
32. De bästa nya människorna du träffade?: Hmmm... Nej!

fredag 11 december 2009

Korten på bordet

Idag hade jag tänkt lägga alla kort på bordet och berätta allt om mitt liv som "tjockis".

Jag alltid varit en liten rulta. Inte en av de smalaste barnen man kan tänka sig men inte heller något litet fetto (ursäkta valet av ord). 2000% ren energi från dag ett och genom hela min uppväxt.

Men tyvärr, när jag så kom upp i 12 års åldern så var jag 165 lång och vägde närmare 80 kg och mådde pyton för att jag var så tjock. Men med mycket god vilja och mycket inspiration från min syster lyckades jag tappa vikt så att jag hamnade på 59 kg. Detta var över en period på 3 år dock för att vi visste att ta det lugnt med en ung kropp i utveckling. Jag tränade flera gånger i veckan med sporter som jag tyckte var kul, ridning, cykling o dyl. Åt inget godis och inga sötsaker och drack absolut ingen läsk. När jag sen började 9 an så var jag i toppform och mådde super. Hade ett självförtroende som jag aldrig hade ägt tidigare.

Träffade under mitt första år i gymnasiet en kille som jag inledde mitt första riktigt långvariga förhållande med. Vi var tillsammans i 5 år och det var under den här perioden som allt blev fel igen. Det var inte något välmående förhållande egentligen. Jag var 5 år yngre än killen och han, utan att tänka på det, bearbetade mig och mitt självförtroende så att jag började känna att jag alltid skulle förbli den lilla tjockisen. Min kropp kanske hade blivit mindre men alla skulle alltid se mig som fet. Under dessa fem åren utvecklade jag då ett behov av att tröstäta och ingen av oss mådde nog bra i varandras sällskap. Han gick upp 15-20 kg och jag gick upp till svindlande 98 kg. Hela 39 kg på 5 år. Då var jag tillbaka som fröken tjockis igen.

Det var i mitten av det här, när vi hade varit tillsammans i ca 3,5 år, som jag bestämde mig för att dra till Gotland och plugga. Förhållandet på distans fungerade bättre men det var som om han började köpa hem mer godis och så varje gång jag kom hem och han var konstant svartsjuk och orolig att jag skulle hitta mig någon annan här på ön. Jag blev ännu mer instängd och antisocial och mådde sämre än jag någonsin gjort.

Sen hände allt på en gång. Sjukdom i familjen, stress i skolan och ett par dödsfall som berörde mig väldigt illa. Så våren 2007 bestämde jag mig för att det fick vara nog. Mellan januari och april lyckades jag gå ner 7 kg och det var under en hemresa för att besöka familjen som jag bestämde mig för att pilgrimsvandra under sommaren. Planen var att vandra den fransk-spanska delen av Camino Santiago, alltså pilgrimsleden till Santiago de Compostela i Spanien, samma sommar. En sträcka på ca 800 km som jag hade tänkt gå över en period på 40 dagar.

Jag nämnde mina planer för min dåvarande pojkvän över telefon som bara hånskrattade och sa åt mig att jag knappt klarade av att gå från snabbköpet och hem igen utan att bli andfådd. Jag svarade med att bryta upp förhållandet för gott. Någonstans var jag ändå medveten om hur mycket vikt jag hade lyckats tappa på egen hand och hur duktig jag kunde vara så det var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag hade ju ett egenvärde ändå.
Så hipp happ så var han ute ur mitt liv. Tack och lov säger jag idag. Men samtidigt tror jag att tiden med honom lärde mig att hitta min styrka igen. Att lära mig mitt egenvärde och det hela gjorde mig mer beslutsam än någonsin att nå mina mål.

Jag fortsatte att träna hela våren och även om jag inte lyckades gå ner mer än 1-2 kg till fram till 13:e juni så förbättrade jag min kondition och min styrka avsevärt och jag lyckades tappa 2 klädstorlekar.

Sagt och gjort. Den 13:e juni gav jag mig då slutligen iväg på min resa. Helt på egen hand utan sällskap av någon gav jag mig alltså av från hemmet den morgonen. Tågluffade mig genom Europa ner till Pied de Port på den franska sidan av pyrenéerna och började min vandring den 15:e juni. Första dagen korsade jag pyreneérna över till den Spanska sidan. Sedan gick jag mellan 2-2,5 mil/ dag den första veckan. Men i takt med att jag tappade vikt och blev starkare så ökade mina sträckor, och sista veckan så avverkade jag mellan 4-4,5 mil/dag. När jag slutligen kom i mål i Santiago de Compostela så hade jag vandrat sträckan på 28 dagar istället för 40. Min vikt var nu 81 och jag hade en fett% i kroppen som låg på 22%. Jag hade dessutom lärt känna många nya spännande människor längs med vägen, sett och upplevt så mycket vackert, både landskapet och människorna, och hunnit förälska mig en gång.

Sen när jag kom tillbaka igen lyckades jag tappa lite av min motivation igen. I jämförelse med min pilgrimsvandring så var människorna här mer självupptagna och rent av elaka och många av mina så kallade "vänner" gnällde mest över min viktnedgång. Jag fick inget stöd eller motivation.
Så det hela resulterade i att jag joinade en 2 veckor lång studentfest där spriten var lika flödande som vatten ur kranarna. Summan av kardemumman en viktuppgång till 85 kg.

Så... det var summan av allt fram tills idag.

onsdag 9 december 2009

En bokenkät

Snodde den från Ett hem utan böcker.

Vilken bok i dina hyllor har du haft längst?
Jag minns faktiskt inte. Har sålt undan en massa böcker på sistone så jag misstänker att några av mina äldsta har försvunnit på tradera. Men Den äldsta jag kan se från min plats i soffan är Fåraherdens dotter av Elizabeth Moon.

Vad… läser du just nu? läste du senast? ska du läsa sedan?
Just nu läser Ghost hunter av Michelle Paver. 6:e och sista delen i Chronicles of Ancient Darkness. Har bara hunnit ett kap in i boken so far. Innan den så läste jag Du tillhör mig av Nicci French. Den var bättre än förväntat måste jag säga. Vet inte om jag kommer läsa så mkt mer av förattarna dock då jag har fått intrycket av att alla deras böcker är mer eller mindre samma story om och om igen. Nästa bok i listan är nog antingen Steel Remains av Richard Morgan eller The Blade Itself av Joe Abercombie.

Vilken bok verkade alla utom du gilla?
Har inte mycket till övers för varken Eddings eller Tolkiens böcker och brukar bli lynchad när jag berättar det för folk. Sen så har vi hela Twilight serien. Har inte läst böckerna, vill inte läsa böckerna, och jag kommer inte läsa böckerna. Ser man något brunt och rykande på marken så böjer man sig inte ner för att smaka, oavsett hur mycket alla andra intygar att det är chokladpudding.

Vilken bok intalar du dig själv att du ska läsa?
Nionde grottan av Jean M Auel. Läste de tidigare böckerna när jag var yngre men har aldrig kommit till skott med den. Av någon orsak så har jag fått för mig att jag isf måste sträckläsa alla de tidigare i serien innan jag ger mig i kast med den sista.

Vilken bok som kommer ut inom ett år kommer du prioritera att läsa?
Inte vad jag kan komma på. Jag fungerar inte riktigt på det viset. Har inte riktigt koll på kommande böcker för 2010. ;/

Sista sidan: läser du den först, eller väntar du tills det är dags?
Nej!?! Varför skulle man vilja det??

“Författarens tack”: slöseri med papper och bläck, eller intressant?
Jag har lite tvångsbeteende när det kommer till författarens tack och kan helt enkelt inte hoppa över det :(
Ibland önskar jag att de inte fanns där, likaså comments about the author, och praise for "insert författares namn" other books. Men skriver jag själv något så finns där nog en lång lista med folk jag vill tacka. xD

Vilken karaktär skulle du vilja byta plats med?
Någon av mina egna tror jag. *rodnar*

Vilken/vilka författare, som du inte redan har läst, vill du läsa?
Joe Abercombie, Richard Morgan, J.V Jones, Stephen Erikson m.fl.

Vilken/vilka böcker i dina hyllor har du haft sedan du gick i skolan?
Jag går fortfarande i skolan. x3

Vilken/vilka böcker har fått följa med dig på flest resor?
Tar inte med mig böcker när jag reser. Bara massa extravikt i ryggsäcken. Kanske köper jag en bok på flygplatsen på vägen hem men det blir sällan att jag läser den.

Fanns det någon obligatorisk läsning som du hatade i skolan, men som visat sig vara riktigt bra tio år senare?
Nej. Jag och mina lärare har fortfarande inte samma smak. xD

Stephen King eller Anne Rice?
*rycker på axlarna* Inget stort fan av Rice, inget stort fan av King. Är dock väldigt nyfiken på Kings Dark Tower serie.

Begagnade eller sprillans nya böcker?
Det beror på boken. Finns ibland en viss charm med begagnade böcker men jag älskar nya böcker. Hur de känns, hur de luktar och hur de "låter".

Har du sett en film som visade sig vara bättre än originalet, det vill säga boken?
Inte vad jag kan komma på. Tycker förvisso bättre om sagorna i många Disneyfilmer än orginalen. Lilla sjöljungfrun t.ex. :D

Finns det någon vars boktips du alltid lyssnar på?
Not really. Brukar välja mina böcker på ren magkänsla.

Rekommendera en bok eller en serie:
Paksenarrion triologin är väldigt mysig. Gillar starka Jean d'Arc karaktärer, även om sista delen är si sådär. Annars så är Michelle Pavers Chronicles of Ancient Darkness väldigt bra. De riktar sig förvisso till barn/ungdom, men de är de första böckerna av arkeologisk karaktär som jag som historiker/arkeolog inte sitter och spyr galla över. :D

tisdag 10 november 2009

Tillbaka i landet

Hade en awesome helg i London. Hade inte jättemycket cash, men lite shopping blev det allt. Köpte mig en tröja, en hatt och lite ansiktsprodukter.

Spenderade dessutom nästan en hel dag vid Towern. ÄLSKAR det stället. Det är ett av mina absoluta favoritställen i hela världen. Nästan så mkt att jag skulle kunna tänka mig sitta inspärrad där i 13 år och bli torterad varje dag. ;)

I övrigt så blev det en hel del Starbucks (har medlemskort där nu. Wheee) och lite Pub (mmmm... Guinness... *drools*)

Det enda som var synd var ju att vi bara var där så kort tid. Det blev väldigt intensivt med allt som skulle hinnas med, men kul var det iaf.

lördag 31 oktober 2009

Puppies 1 vecka gamla

Ja då var det dags för ännu mer bilder på de små. Nu är de en vecka gamla, men jag är inte så säker på om de ser något annorlunda ut från förra veckan. xD
Men de är fortfarande fruktansvärt söta dock. x3




söndag 25 oktober 2009

4 små valpar

Då var de äntligen födda då. :)
Det blev 4 små valpar.

Lilla Chipset med alla 4. Småttingarna är 1 dag gamla.

måndag 19 oktober 2009

För att jag inte har ngt bättre för mig. . .

1. Nicole is actually a fruit, not a vegetable.
2. It takes 17 muscles to smile, and 43 to frown at Nicole.
3. You share your birthday with Nicole.
4. The colour of Nicole is no indication of her spiciness, but size usually is.
5. The ace of spades in a playing card deck symbolizes Nicole.
6. Nicole is 984 feet tall.
7. In the Great Seal of the United States the eagle grasps 13 arrows and Nicole.
8. Nicole was declared extinct in 1902!
9. Nicole can't sweat.
10. Nicole has 118 ridges around the edge!

tisdag 13 oktober 2009

Fråga mig inte hur....

Jag vågar påstå att jag inte har en stor näsa. Åtminstone inte vidare utskjutande. Men ändå så lyckades jag på något vis.

Jag satt med mitt historieplugg som vanligt när jag fick för mig att byta bok. Så jag smällde ihop den jag hade... Rakt på näsan. Förutom en klämd nästipp resulterade detta dessutom i ett rätt nasty papercut på vänstra näsvingen. Dx

Om det var en act of godly retribution, eller bara silly, spetsnäst pettiness vet jag inte. Men vad jag vet är att ett papercut på näsan ALDRIG tycks vilja sluta blöda...

fredag 9 oktober 2009

Är jag en snusmumrik?

Jag är väl om man tänker efter en rätt märklig figur. Min mamma beskriver mig ibland som ett fenomen. Ett norrsken eller en blixt från klar himmel. Jag försöker gå min egen väg, följa universums sång och se vart hon leder mig. Är det kanske det som gör mig märklig? Att jag följer en röst som bara jag tycks höra? Ett fenomen, är det samma sak som ett freak?

Universum är inte en skum liten röst som säger åt mig att bränna ner saker. Även om vissa jag diskuterar saken med verkar tro det. När jag berättar om henne så ryggar de liksom undan och skrattar lite torrt. Men universum är mer. Hon är den som berättar vad som ligger framför mig i livet. Vad jag har lagt bakom mig och vad jag bör tänka på i nuet. Hon ger mig uppenbarelser och hon plockar ner mig på jorden när jag svävar för högt. Hon är en takt. En sång som berättar om hur livet är och hur jag ska göra för att se livet. Det är så svårt att beskriva något som jag bara känner i mitt hjärta. Men jag försöker så gott jag kan.

Jag pratar ofta med universum. Inte alltid högt, inte alltid medvetet. Ibland så hör jag henne bara i mitt huvud och ibland så hör jag henne runtom mig. Som en egenhet eller genom andra ljud. Det kan var ljudet av åskan i fjärran eller smattret av regndroppar mot mitt fönster. Det kan vara vinden i träden eller fågelsången i buskarna. Ibland kan hon till och med höras i en så enkal sak som en gryta som puttrar på spisen eller väsandet från strykjärnet. Men platsen där jag hör henne oftast. Stället dit jag går när allt annat är i uppror och jag behöver någonstans där jag kan vara helt säker. En plats där bara hon och jag finns och inget annat kan tränga in till oss... Det är faktiskt i duschen.

Jag kan ofta bara sätta mig ner på golvet i duschen och meditera under mitt privata "sommarregn" i flera timmar. Vi samtalar hon och jag. Ibland ler jag . Ofta gråter jag.
Men för det mesta så sitter jag bara där och njuter. Lyssnar till vattnets brus i öronen och sången som det bär fram. Jag älskar känslan av vatten som rinner över min hud. Det är som en öm smekning eller en tröstande famn. Vattnet renar mig från mina bekymmer och låter mina tårar blandas med strömmen utan protester. Det kan skölja min själ ren men den kan aldrig göra den hel. Det kan bara jag själv.

Men min själ smulas sönder bit för bit. Det känns som om jag inte hinner reparera den snabbt nog innan den spricker sönder på en annan hörna. Ju mer som händer runt mig ju mer stänger jag in det. Jag kan inte visa för någon vad jag känner, för jag är ju stark. Jag är den som alltid ler, skrattar, förstår, tröstar. Jag är en klippa för andra och en klippa kan inte må dåligt. Jag önskar jag hade någon som jag kunde prata med. Någon som verkligen lyssnade. Någon som verkligen förstod. Många av mina vänner erbjuder sin axel om jag behöver gråta ut, och det är jag tacksam för. Men att verkligen prata ut. Det kan jag inte. Mina försök brukar oftast bara ebba ut i ytligt gnäll från min sida.

Många känner mig som en pratkvarn som tanklöst bara maler på i all evighet. Men ska sanningen fram så var jag rätt gammal när jag faktiskt började prata med människor. Jag har alltid varit en person som skriver om allt jag inte klarar av att säga. Jag spenderar timmar med mitt skrivblock och mina pennor. Hur många dagar, månader, år har jag inte spenderat ute i skogarna, nere vid havet eller ute på fälten med endast mina tankar flödandes som en tunn bläcklinje på ett vitt papper? Jag skapade egna språk och världar, röster blev till ansikten som blev till vänner som blev till epoker. Jag rörde mig ute bland folk och hörde såklart alla runtom mig prata. Men jag deltog inte. Jag hade ingen träning i att säga ord framför andra.

När jag sen kom till en ålder där jag helt plötsligt behövde öppna munnen så började jag motvilligt att göra det. Jag fick öppna munnen för att kunna prestera betyg och redan då såg jag blickarna jag fick från folk. Det var som om folk instinktivt började hata mig vid blotta ljudet av min röst. Jag pratade för att det behövdes, inte för att jag ville. Mellan lektionerna gömde jag mig i biblioteket eller ute på skolområdet. Ensam med böcker och tankar. Ville inte att någon skulle hitta mig. Jag satt ofta i en liten håla i den bortglömda fruktträdgården bakom skolan, lång bort från skrik och dömande blickar. Där satt jag och försökte koppla bort pressen jag upplevde när jag pratade. När jag existerade. Det lockade inte mig. Det var inte en del av hur jag levde mitt liv.

Men sen kom dagen de hittade mig. Jag försökte fly men jag låg blottad. Alla kunde se vem jag var och alla kunde skada den. Jag drog mig tillbaka för att slicka mina sår efter att de hade misshandlat min själ. Jag knuffade bort mig själv och började njuta av deras irritation när jag talade. Flera gånger under mitt liv så lyckades folk dra fram min nakna själ och misshandla den. Och för varje gång så höjdes min röst, mina ord blev större och runt om mig byggdes en ogenomtränglig mur av tal upp. En ström av ord som gör varje försök att nå min själ omöjligt.

Jag tror det är därför jag framstår som jag gör i nuläget. Jag gör verkligen det. Att prata i sig är inga problem, men jag vill ändra mitt sätt att prata igen. Jag vill våga vara den lilla flickan som flydde undan och gömde mig i fruktträdgården. Fast öppet. Så att alla kan se den jag är. Jag vill verkligen känna att jag måste vara sporrad för att öppna munnen. Jag vill tala om sådant som jag har en känsla för. De ord som kommer ut när jag talar ska vara som de orden som jag skriver. Det är inte så att jag vill gå runt och verka viktig på något vis. Jag vill inte verka flummig och flytande. Jag vill visa mig tydlig och klar, och den jag är när jag skriver är den jag verkligen är.

Men jag har förstått, att mina ord ibland är för stora. För beskrivande, förstorande och målande. De väcker tankar och känslor i människor, som aldrig var min ambition. De drar till sig blickar, som är fulla av förväntningar och krav, och jag undrar alltid vad det är jag har sagt. När det hela tiden handlar om hur det är sagt. Jag är fortfarande obekväm med att erkänna att det jag faktiskt skriver och målar är en del av den jag är. Men jag diskuterar helst inte det skrivna med folk.

söndag 20 september 2009

min statement!!

Tänkte mest publicera det här mailet på min blogg för att jag inte vill höra något om att jag skulle gå bakom ryggen på någon med något.

Har en gång blivit anklagad för att jag skulle ha försökt underminera arkeologiutbildningen på Gotland från dag 1 och vill inte höra något mer skitsnack av det slaget igen.

Inte för att jag på något vis tror att det här mailet någonsin skulle nå "fel" händer. Men jag har rätt till en åsikt och därför väljer jag att vädra den offentligt och stå för den istället för att gömma mig.

Mailet handlar om mina klagomål om arkeologiprogrammet och vissa av lärarna här på bloggen.


"...Det är ju fördelen och nackdelen med internet. Man når ut till folk på gott och ont.

Nej det är väl personkemin som inte riktigt fungerar. Antar att det kan bli så ibland. Men jag trivs så bra här på ön så jag vill ogärna flytta bara för att jag inte riktigt klaffar med "ledningen". Och arkeologi är ju min livslånga dröm/passion så jag vill ju gärna fortsätta utbilda mig också. Kvalitén på utbildningen ja... Det har helt enkelt inte riktigt repat sig sedan Inger Österholm gick bort. Hon var ju i ledningen under mitt första år och då hon försvann så känns det inte riktigt som någon kunde dra lasset till fullo (iof förståeligt).

Det som jag känner är problemet för mig(och detta står helt för mig) är väl främst att jag inte känner att elevernas behov blir mötta så mycket som att vissa lärare försöker forma eleverna efter sina egna intressen ibland. Som gammal naturvetare är jag piskad in i ett tänkande av extremt kritiskt granskande hela tiden och jag känner bara inte att de nya eleverna som strömmar till skolan år efter år får lära sig att ha en kritisk eller ens objektiv inställning till det material som presenteras..."


Avslutningsvis vill jag bara säga att jag ändå inte ångrar mina 5 år här på Gotland. Att det fortfarande finns en hel del folk vid HGo som jag respekterar och håller högt och att Inger och Sven Österholm alltid kommer att ha min beundran och respekt (så som sig bör).

tisdag 15 september 2009

Lördag 12/9 2009 Karma fungerar faktiskt

Vaknade alldeles för sent (10.30-ish) så det blev aldrig att vi gick ner till biblan. Satte mig istället med en kopp kaffe och läste lite i Oxford illustrated history of prehistoric Europe. Väldigt najs bok.
Undrar om jag inte borde kila tillbaka till stenåldern igen. Det var ju trots allt därför jag sökte till arkeologiprogrammet.

Kollade mina meddelanden på myspace medan jag käkade frukost, och ni minns kanske den där tönten jag nämnde för ett par inlägg sedan? Jag hade fått ett svar från honom. Han hade plockat bort bilderna och mailet i sig bestod av vettskrämt babbel med "sorry" och "apologize" inslängt typ 18 ggr. xD
I guess I made an impression. Resultat blev i alla fall att Bobby is safe... For now...
Skickade iväg ett sista "I'll be keeping my eyes on you" mail till grabben så får vi hoppas att an håller sig i skinnet.

Fick vid 12-tiden för mig att jag ville göra en utflykt till Lojsta slott. Snackade lite med Tessan över msn. Hon verkar stormtrivas i Tanzania och jag måste erkänna att jag är avundsjuk på hennes spännande liv. Själv är man fast här med Wallinarna... Super!!
Visst att jag kunde ha valt en annan skola eftersom jag stör mig så. Men ska man verkligen behöva flytta från sitt hem när det, i alla fall i teorin, ska finnas en fullgod utbildning på plats?
Satt ett bra tag och diskuterade nya ämnen som jag kan behandla i min D-uppsats och jag glömde som vanligt bort tiden.

Vid 13 kom Anna över och vi drog till Maxi för att köpa fika till vår utflykt. Men väl där kom vi på att Lojsta var fyllt till bredden av medeltidsgalningar den dagen (;p) så det blev något mer norrut istället... Fårö it was...

2 terrängresor senare och ett omdop av bilen (från Kit till Jeepen) så hittade vi ett ställe som vi kunde stanna på (VARSOMHELST BARA JAG FÅR MAAAAT!!!) Ehm...
Efter en liten fika med randomness-oh-de-luxe faktor så bar det av hem igen. Svarta moln hade börjat samlas ovanför våra huvuden så det var bäst att sticka innan vi råkade ut för ev. Kalle Anka effect.

Kände mig allmänt väldigt glad. Det var en fin dag med trevligt sällskap, god mat och, till största delen, fint väder. Jag hade en ny Beatlesskiva och ett paket från Panduro väntade på mig på Coop. Så vi drog dit för att hämta ut det.

Väl där så var det så gott som folktomt. Det kom dock en man som hade bråttom att lämna in tipset (eller något) innan klockan 18, så jag lät honom gå före. Han blev så glad att jag fick en trisslott i present. Tyckte väl själv att det kanske var något oförtjänt. Så mycket hade jag väl ändå inte gjort men det var ändå inte utan att jag blev väldigt rörd och stammade fram ett förvånat "tack" och om jag inte minns fel så tror jag faktiskt att jag NEG!! :O
Kanske bara var en fin dag. Kanske var det Karma som ville säga mig något. Är väl kanske inte så genomrutten som jag tror mig vara trots allt. ^__^

Vann tyvärr inget på lotten men blev ändå superglad. Den lilla gesten verkligen made my week. Det finns jättefina människor därute. Hoppas att han vann något på sina lotter. :)
Swooosh. Karma right back at ya.

Kom hem och dekorerade med mitt nya pandurostuff. Så löövli. <3>.>)

Sedan satt jag uppe till 03.00 och bloggade och pluggade. Fick en hel del gjort men i örigt så bestod natten till största del av msn-skitsnackande med Julle, Fortuna och Malin. Samt en hel del bildspammande från Silvy.

Satt och höll på att slockna till slut och fick vid 1 tillfälle för mig att min Red Bull pratade med mig!!! (råkade sätta på min mp3-spelare av misstag).

söndag 13 september 2009

Markus


Tänker på dig alltid darling. Du är fortfarande en starkt lysande stjärna på min himmel.
(Tro det eller ej men jag har fortfarande ditt mobilnummer kvar i mobilen)

Markus 28/3 1984 - 21/1 2004



torsdag 10 september 2009

Söndag 6/9 2009 Akuten och trotsålder

Kände mig skum mest hela söndagen. Lite yr och medtagen. Kan dock mest ha berott på att jag inte hade sovit mer än ett par timmar den natten. Märkte efter ett tag att jag dessutom hade ont i ryggen så jag lånade över Annas spikmatta och provade att ligga på den. Kändes mest som en riktigt överjävlig solsveda.

Hade förvisso ingen feber men när ryggvärken bara blev värre och värre under dagen så ringde jag till slut min egen privata sjukvårdsupplysning och fick rådet att uppsöka läkarbård. Så efter mycket velande fram och tillbaka så åkte jag till slut till akuten (som är det enda som är öppet i Visby på en söndag).

Väl framme så fick jag höra att jag skulle ha sökt läkarvård så fort jag fick mina första känningar av UVIn och att det nu kunde ha spritt sig till njurarna. Vilket bara spädde på min megapanik ännu mer. Jag blev ombedd att lämna ett urinprov och även om jag inte kände mig i vidare behov att uppsöka toalett atm. så levererade jag ändå en pinsamt välfylld mugg till sköterskan.

4 timmar senare så hade jag fortfarande inte fått någon hjälp. Fick reda på att jag hade absolut bottenprio och att det kunde ta 8 timmar till innan jag fick någon hjälp. Vid det laget hade ALLA som kommit in på akuten efter mig fått hjälp på löpande band. Bland annat snoriga småbarn som var förkylda och en liten kille som hade fått ett litet skrapsår på fotbollsträningen, men som inte haltade eller på något vis verkade ha men av det hela.

Sååå... Jag insisterade då högljutt på att få avlägsna mig från den smittohärd som kallas akuten. Så som jag såg det fanns det bara ett sätt som gav 100% utdelning. Att åka hem, försöka kurera sig själv och invänta ett av följande två scenarion;
1) Antingen att jag knaprar ipren och dricker en massa och hela infektionen läker ut av sig självt. Resultat. Jag blir frisk.
Eller...
2) Febern stiger och jag blir ännu sjukare och får förstaprio på akuten. Resultat. Massa läkare få vara busy ett tag. Jag får medicin och blir frisk så småningom. Möjligtvis steril, men frisk iallafall. xD

Så som jag såg på det var det en win win situation.

Det hela verkade dock lösa sig mot det första alternativet. So far, so good!

Lördag 5/9 2009 Tornados och...

Börjar känna att jag kanske ska ge upp det här med att blogga varje dag. För det första så känns det omöjligt att hålla, och för det andra å börjar jag inse hur tråkig och meningslös min vardag är. ^__^;

Men samtidigt så känner jag att det är en bra övning i att bli mer reflexiv och ett jättebra sätt för mig att försöka få någon form av struktur och rutin i mitt i övrigt rätt kaotiska liv.
Dessutom så verkar ju alla andra blogga om allt från halvätna skinkmattor till hundens senaste spya så why not?

Ger det här ett tag till. Kan kanske inte lova att jag kommer blogga varje dag men jag ska iallafall försöka dammit!!

Pallade mig ut på en promenad kring ringmuren. Luften var varm och det blåste precis lagom mycket för att håret skulle swoosha lite dramatiskt as I marcherade i takt till 10 years. Blev jäkligt sugen på att surfa. Men tills mina pengar kommer så blir det ingen hemresa för att hämta brädan.

Tog en lång dusch när jag väl kom hem och stod länge och väl och lutade mig mot väggen och kokade mig själv medan tankarna vandrade iväg till slagfält, blod och plååååg.

Efter en stunds pluggande så fick jag för mig att jag skulle skriva ut lite saker, och SJÄLVKLART tog bläcket slut i skrivaren redan efter första sidan. Var lite för lat för att faktiskt gå, så jag tog bilen ner och skrev ut de 10 sidor som jag behövde för att fortsätta.

Väl hemma så tog jag itu med pluggandet igen. Var vid det här laget dödstrött vilket resulterade i inte mindre än 8 stora koppar kaffe. Vilket bara det i sig var en bragd då kaffet jag har hemma för tillfället (ICAs egna. Inköpt för att det var billigt, jag hade en rabattkupong och hade dåligt med cash atm.) smakar som att en apa har kissat i batterisyra. Äckligare skit får man leta efter. Men nu när man är en caffeine junkie så måste man ju ha sin fix varje dag.

Blev något hypad efter hand som jag avverkade kopp efter kopp och varvade skolarbete med kreativt skrivande och en massa roligt folk över msn. Fick bl.a. reda på att ett par tromber/tornados hade dragit in över ön under veckan och slitit upp hustak och liknande. Scary but awesome!! o.O
Värsta Kansas ju. Inte ens i lilla landet lagom går vi fria från vädrets makter.

Efter ett tag så hamnade skolarbetet mer och mer i skymundan och till slut lät jag kreativitet och skoj ta över helt. Satt och snackade skit med Silvy och Fortuna och passade på att skissa lite. Gjorde en oh så fwoah skiss över hur jag vill att min blogg ska se ut. Lite smörig kanske men what the hell. Min blogg, min bakgrund, MITT smör!!