Korten på bordet

Idag hade jag tänkt lägga alla kort på bordet och berätta allt om mitt liv som "tjockis".

Jag alltid varit en liten rulta. Inte en av de smalaste barnen man kan tänka sig men inte heller något litet fetto (ursäkta valet av ord). 2000% ren energi från dag ett och genom hela min uppväxt.

Men tyvärr, när jag så kom upp i 12 års åldern så var jag 165 lång och vägde närmare 80 kg och mådde pyton för att jag var så tjock. Men med mycket god vilja och mycket inspiration från min syster lyckades jag tappa vikt så att jag hamnade på 59 kg. Detta var över en period på 3 år dock för att vi visste att ta det lugnt med en ung kropp i utveckling. Jag tränade flera gånger i veckan med sporter som jag tyckte var kul, ridning, cykling o dyl. Åt inget godis och inga sötsaker och drack absolut ingen läsk. När jag sen började 9 an så var jag i toppform och mådde super. Hade ett självförtroende som jag aldrig hade ägt tidigare.

Träffade under mitt första år i gymnasiet en kille som jag inledde mitt första riktigt långvariga förhållande med. Vi var tillsammans i 5 år och det var under den här perioden som allt blev fel igen. Det var inte något välmående förhållande egentligen. Jag var 5 år yngre än killen och han, utan att tänka på det, bearbetade mig och mitt självförtroende så att jag började känna att jag alltid skulle förbli den lilla tjockisen. Min kropp kanske hade blivit mindre men alla skulle alltid se mig som fet. Under dessa fem åren utvecklade jag då ett behov av att tröstäta och ingen av oss mådde nog bra i varandras sällskap. Han gick upp 15-20 kg och jag gick upp till svindlande 98 kg. Hela 39 kg på 5 år. Då var jag tillbaka som fröken tjockis igen.

Det var i mitten av det här, när vi hade varit tillsammans i ca 3,5 år, som jag bestämde mig för att dra till Gotland och plugga. Förhållandet på distans fungerade bättre men det var som om han började köpa hem mer godis och så varje gång jag kom hem och han var konstant svartsjuk och orolig att jag skulle hitta mig någon annan här på ön. Jag blev ännu mer instängd och antisocial och mådde sämre än jag någonsin gjort.

Sen hände allt på en gång. Sjukdom i familjen, stress i skolan och ett par dödsfall som berörde mig väldigt illa. Så våren 2007 bestämde jag mig för att det fick vara nog. Mellan januari och april lyckades jag gå ner 7 kg och det var under en hemresa för att besöka familjen som jag bestämde mig för att pilgrimsvandra under sommaren. Planen var att vandra den fransk-spanska delen av Camino Santiago, alltså pilgrimsleden till Santiago de Compostela i Spanien, samma sommar. En sträcka på ca 800 km som jag hade tänkt gå över en period på 40 dagar.

Jag nämnde mina planer för min dåvarande pojkvän över telefon som bara hånskrattade och sa åt mig att jag knappt klarade av att gå från snabbköpet och hem igen utan att bli andfådd. Jag svarade med att bryta upp förhållandet för gott. Någonstans var jag ändå medveten om hur mycket vikt jag hade lyckats tappa på egen hand och hur duktig jag kunde vara så det var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag hade ju ett egenvärde ändå.
Så hipp happ så var han ute ur mitt liv. Tack och lov säger jag idag. Men samtidigt tror jag att tiden med honom lärde mig att hitta min styrka igen. Att lära mig mitt egenvärde och det hela gjorde mig mer beslutsam än någonsin att nå mina mål.

Jag fortsatte att träna hela våren och även om jag inte lyckades gå ner mer än 1-2 kg till fram till 13:e juni så förbättrade jag min kondition och min styrka avsevärt och jag lyckades tappa 2 klädstorlekar.

Sagt och gjort. Den 13:e juni gav jag mig då slutligen iväg på min resa. Helt på egen hand utan sällskap av någon gav jag mig alltså av från hemmet den morgonen. Tågluffade mig genom Europa ner till Pied de Port på den franska sidan av pyrenéerna och började min vandring den 15:e juni. Första dagen korsade jag pyreneérna över till den Spanska sidan. Sedan gick jag mellan 2-2,5 mil/ dag den första veckan. Men i takt med att jag tappade vikt och blev starkare så ökade mina sträckor, och sista veckan så avverkade jag mellan 4-4,5 mil/dag. När jag slutligen kom i mål i Santiago de Compostela så hade jag vandrat sträckan på 28 dagar istället för 40. Min vikt var nu 81 och jag hade en fett% i kroppen som låg på 22%. Jag hade dessutom lärt känna många nya spännande människor längs med vägen, sett och upplevt så mycket vackert, både landskapet och människorna, och hunnit förälska mig en gång.

Sen när jag kom tillbaka igen lyckades jag tappa lite av min motivation igen. I jämförelse med min pilgrimsvandring så var människorna här mer självupptagna och rent av elaka och många av mina så kallade "vänner" gnällde mest över min viktnedgång. Jag fick inget stöd eller motivation.
Så det hela resulterade i att jag joinade en 2 veckor lång studentfest där spriten var lika flödande som vatten ur kranarna. Summan av kardemumman en viktuppgång till 85 kg.

Så... det var summan av allt fram tills idag.