Lite random dödsångest

Gårdagen var minst sagt intressant. 10 timmars exkursion runt kalkklippan där vi tittade på medeltida gårdar och kyrkor tillsammans med den ondaste varelse som satt sin fot på den här planeten. Den mest sadistiska, morbida och skadeglada lärare du kan tänka dig. Don't get me wrong. Han är helt underbar lärare på sitt egna lilla vis. Bara man förbiser dödsångesten som griper en så fort han är i ens närhet och hans tyska brytning som för tankarna tillbaka till förintelsen så kan man faktiskt ha lite roligt i hans sällskap.

Men instängd i 1 st minibuss medan han susar fram på de Gotländska 70-vägarna som om det vore tyska autobahn är väl kanske inte någon hit. Han skrattade rått medan han tog 90 graderskurvor i minst 100 knyck och man kunde inte låta bli att tänka på Barbossa i At Worlds End när han vilt frustande slänger sig in i den skummande malströmmen. Sca-AA-ry!! Han är nog den enda man kan tänka sig backa i 90 km/h på en landsväg också.

Det mest intressanta på exkursionen var dock när han drog med oss upp i Garda kyrka för att titta på det gamla trätaket från 1100-talet. Otroligt vackert. Men det är något med att balansera på en tunn planka ovanför ett fall på minst 6 meter med endast 900 år gammalt trä att i övrigt stödja sig mot, medan en ond tysk jävlel glatt hoppar upp och ner på sagda tunna träplanka, som inte riktigt tilltalar en mycket höjdrädd Nikki. Som sagt... Konstant dödsångest under gårdagen.

Passion! Hahaha!

En kväll ute. Musikens rytmer får ditt blod att svalla och alkoholen sätter din själ i brand. Hon är en mörk blick fylld med lockelse. Hon är en antydan till ett leende som säger ”ja jag jagar dig”. Jägaren är ett möte på dansgolvet eller i baren där hon ler glatt mot dig som om hon bara har det jäkligt roligt som med vem som helst av hennes vänner, och fastän hon över musiken ropar till dig en så enkel sak som; ”har du kul”? så borrar sig hennes blick in i ditt medvetande och säger ”Jag vill ha dig och jag ser på dig att du njuter av varje ögonblick jag finns i din närhet”. Hon finns där igen när du sätter dig ner i loungerummet med dina vänner. Hon skrattar och skämtar med alla runt bordet, fortfarande tillsynes oberörd av din närhet. Men samtidigt så ”råkar” hon ibland röra vid dig med oskyldiga och helt oavsiktliga snuddningar tills luften nästan tycks vibrera. Du ser på henne och vet att hon har fått dig att vilja ha henne förmodligen aningen mer än vad hon vill ha dig.

Senare så är hon där i baren, och i trängseln råkar era kroppar pressas hårt samman mot varandra. Nästan omärkligt känner du antydan till en varm andedräkt vid halsen och hur hennes näsa försiktigt snuddar vid ditt hår. I nästa stund drar hon sig undan som om ingenting märkvärdigt skulle ha inträffat och du står kvar där undrandes. Var det avsiktligt eller ej? Du lockas till att följa efter. Undran, tvivel och förhoppning drar dig till henne och hon har dig i ett grepp som är starkare än någon lust eller ens kärlek. Du har drabbats av passionens sötma. Du har blivit lockad och du vill ha mer. I ett annat hörn, som om du vore helt bortglömd står hon och sysslar med annat. Kanske t.o.m. pratar med någon annan. Du undrar...

Men när era blickar slutligen möts igen så söker samma mörka suggestiva blick upp din. Lika fylld av lockelse och nu kanske även ett löfte. Du vevas in. Kommer fram och börjar en lite tafatt konversation. Munnen rör sig men ni båda vet att det inte är därför du är där. Era kroppar dras långsamt närmare varandra och du tystnar när hon för upp handen till ditt ansikte för att ”rätta” till några hårlockar. Innan du vet ordet av det så snuddar ett par mjuka läppar vid dina. Försiktigt. Lekfullt. Hon retas. Hon lovar utan att infria... Sträcker dig så tunn hon bara kan innan hon i en sista stegring av dina förväntningar drar dig till sig och ger dig vad du trånat efter. Bekräftelse. Njutning. Passion. Kyssar som börjar som rosenblad sedan bränner som eld

Vem är jag?

Vad ska man inleda med? Well... jag är väl i en period i mitt liv där personlig frihet och min relation till resten av världen är det som surrar runt i mitt huvud just nu.

För ett par månader sedan kände jag bara att allt var värdelöst. Inget hade en mening längre. Jag och min man sedan 5 år tillbaka gick skilda vägar och jag stod där ensam i världen utan att ha en aning om vem jag var. Efter det att jag dumpade F så mådde jag skit jättelänge. Även om förhållandet höll på att ta kål på min själ. Det är väl normalt att känna så efter en separation antar jag. Man har ju ändå varit en del av varandras liv under en väldigt lång period så innan jag kunde hitta tillbaka till mig själv igen så jag helt vilsen.

Tyvärr så gjorde jag misstaget att ragga runt like crazy direkt efter det att mitt förhållande tog slut. Det var absolut ingen bra idé. Det var inget annat än ett onödigt sökande efter att bli del av någon annans liv igen. Allt för att jag inte vågade ta reda på vem jag själv var. Jag blev "kär" i typ allt och alla. Men inget av det var äkta. Jag orkade bara inte ta tag i mig själv och då försökte jag ta den enkla vägen och låta någon annan ta hand om mitt liv åt mig

Jag har alltid försökt följa mina känslor. Men som det var just då så ville jag helst bara fly från dem.

När jag sedan gav mig av på min vandring så slutade jag med att försöka fly från dem. Jag mediterade kring dem istället. Jag rörde mig med helt nya människor och vänskap och kärlek fanns omkring mig hela tiden. Utan att ställa några krav på mig och utan att jag förväntade mig något i gengäld för kärleken och vänligheten som jag visade. Jag fick tid att analysera, fundera. Vrida och vända på livets alla problem. Flera gånger satte jag mig ensam och grät. Sörjde det som hade varit och det som aldrig skulle bli. Ibland så gick jag bara långt från alla andra och ställde mig och skrek. Skrek ut över världen. Inte förakt eller hat, inga svordomar eller förbannelser. Bara rena skrik som jag antar speglade vad som rörde sig inom mig.

När jag sedan återvände hem så kan jag helt ärligt säga att jag aldrig förut har varit så fullkomligt säker på vem jag var som efter en månad av begrundan.

Man ska aldrig vara rädd för den man är. Är man det, så kanske det är så att den man tror att man är; inte är ens rätta jag. Hittar man den man verkligen är så är man tillfreds.