Jag är inte rädd för att dö...

Skitsnack säger vissa som känner av min något nervösa läggning. Visst säger jag. Det skulle inte vara ROLIGT och bli söndertuggad av en vithaj (sönderskakad? trasad?) eller nerhackad av en rabiat fanatiker. Det skulle ju förmodligen göra rätt ont om inget annat. Men döden i sig skrämmer mig inte. Det är en tyst, omedveten (och förhoppningsvis) evighetslång vila från livets prövningar.

Nej, jag är inte rädd för att dö. Däremot är jag rädd för att inte hinna med.

Hinna med allt jag måste, borde, skulle och vill göra. Varje steg framåt känns så kort. En examen gör inget avtryck på den här jorden. Mina gamla godispåsar och det faktum att jag ibland slarvar med glasåtervinningen kommer förmodligen göra ett större avtryck än någon magister i arkeologi någonsin kommer göra.

Jag har mina böcker som har varit snälla, fogliga, varma och trygga (hrm... lol... för det mesta iaf...) följeslagare i mitt liv. Jag har lyft, omstrukturerat, omarbetat, filat och ändå tar arbetet aldrig slut. Känner mig som askungen med sin mammas klänning. Hon har en plan. Vet vad som behöver göras och hon vet hur hon vill slutresultatet ska bli. Men alltid så är det styvmor eller styvsystrar som ropar. Jag har dock inte sjungande möss som kan hjälpa mig i livet. Utan jag får alltid packa ner allt jag egentligen vill långt ner i en koffert och hoppas att livet kommer cutta mig en brejk.

Så vad kommer vara mitt arv? Kommer jag lämna något efter mig?
(Och snälla våga inte någon säga barn. För enl. mig är barn inte ett arv utan bara nya individer som ska våndas igenom livet och angsta med beslut och gå och hoppas på en självuppfyllelse de aldrig kommer få känna. Jag vill inte ha barn.)

Med lite tur så kommer livet fortsätta och frodas den dag jag är borta. Kan ju hoppas att det inte blir för snart. För jag är långt ifrån klar med allt som måste göras. Men skulle det bli så att jag inte finns mer imorgon, oavsett om min bortgång är vithajsrelaterad eller ej, så hoppas jag att morgondagen alltid kommer vara ljusare än gårdagen.

De små sakerna...

Det finns så mycket som kan ta andan ur en här i livet och så mycket som man dagligen kan förundras åt men tyvärr så finns det folk som går förbi detta utan att ens så mycket som blinka. Det finns så mycket som berör, både med glädje och sorg, och jag tror att om fler hade stannat upp för att se och begrunda dessa livets "skådespel" så hade vi känt oss mer fullkomliga som människor.