Då är det inte många timmar kvar tills man har avverkat ett kvarts sekel i den här världen och jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det hela. Jag är glad över att jag fyller år men samtidigt har jag alltid haft problem med det.
Inte för att jag blir ett år äldre. Sådant bekommer mig inte. Jag välkomnar vita hårstrån (som dock fortfarande lyser med sin frånvaro) och skrattrynkor. Men jag har aldrig varit bekväm med hela födelsedagsgrejen. Jag vill gärna bjuda över folk på lite firande men samtidigt så känns det bara som att man tigger presenter. Vilket jag verkligen inte gillar. Tycker det är synd att folk ska känna sig tvungna att fixa presenter när man fyller år. Deras sällskap är nog så trevligt och jag blir mest bara generad när jag får något. Att fylla år är ingen bedrift liksom. Jag känner mig alltid så oförtjänt och så blir jag ändå så glad och tacksam, men samtidigt är jag sämst på att visa det.
Men någon form av liten bjudning tänkte jag väl ha ändå. Blir nog på tisdag då folk ändå är inne och rör sig i stan och det inte blir någon extra omväg för någon att svänga förbi. Har lämnat inbjudan lite öppen, så de som kommer kommer. Hade en trevlig födelsedag förra året men det här året så är jag bara grymt medveten om alla som inte kommer. Jag har några få vänner som bor kvar på ön, resten har dragit till fastlandet och ut i världen.
Tänkte igenom vart jag har alla mina vänner idag och jag känner bara att nästan alla bara har rusat på med sina spännande liv och kvar står jag och stampar. De bor i Japan, Milano och London... Vissa är forskarstudenter och jobbar med strängteori och andra är fotomodeller, kompositörer eller marinbiologer i Australien.
Jag saknar dem så jävla mycket. . .
