Kände mig skum mest hela söndagen. Lite yr och medtagen. Kan dock mest ha berott på att jag inte hade sovit mer än ett par timmar den natten. Märkte efter ett tag att jag dessutom hade ont i ryggen så jag lånade över Annas spikmatta och provade att ligga på den. Kändes mest som en riktigt överjävlig solsveda.
Hade förvisso ingen feber men när ryggvärken bara blev värre och värre under dagen så ringde jag till slut min egen privata sjukvårdsupplysning och fick rådet att uppsöka läkarbård. Så efter mycket velande fram och tillbaka så åkte jag till slut till akuten (som är det enda som är öppet i Visby på en söndag).
Väl framme så fick jag höra att jag skulle ha sökt läkarvård så fort jag fick mina första känningar av UVIn och att det nu kunde ha spritt sig till njurarna. Vilket bara spädde på min megapanik ännu mer. Jag blev ombedd att lämna ett urinprov och även om jag inte kände mig i vidare behov att uppsöka toalett atm. så levererade jag ändå en pinsamt välfylld mugg till sköterskan.
4 timmar senare så hade jag fortfarande inte fått någon hjälp. Fick reda på att jag hade absolut bottenprio och att det kunde ta 8 timmar till innan jag fick någon hjälp. Vid det laget hade ALLA som kommit in på akuten efter mig fått hjälp på löpande band. Bland annat snoriga småbarn som var förkylda och en liten kille som hade fått ett litet skrapsår på fotbollsträningen, men som inte haltade eller på något vis verkade ha men av det hela.
Sååå... Jag insisterade då högljutt på att få avlägsna mig från den smittohärd som kallas akuten. Så som jag såg det fanns det bara ett sätt som gav 100% utdelning. Att åka hem, försöka kurera sig själv och invänta ett av följande två scenarion;
1) Antingen att jag knaprar ipren och dricker en massa och hela infektionen läker ut av sig självt. Resultat. Jag blir frisk.
Eller...
2) Febern stiger och jag blir ännu sjukare och får förstaprio på akuten. Resultat. Massa läkare få vara busy ett tag. Jag får medicin och blir frisk så småningom. Möjligtvis steril, men frisk iallafall. xD
Så som jag såg på det var det en win win situation.
Det hela verkade dock lösa sig mot det första alternativet. So far, so good!
Hade förvisso ingen feber men när ryggvärken bara blev värre och värre under dagen så ringde jag till slut min egen privata sjukvårdsupplysning och fick rådet att uppsöka läkarbård. Så efter mycket velande fram och tillbaka så åkte jag till slut till akuten (som är det enda som är öppet i Visby på en söndag).
Väl framme så fick jag höra att jag skulle ha sökt läkarvård så fort jag fick mina första känningar av UVIn och att det nu kunde ha spritt sig till njurarna. Vilket bara spädde på min megapanik ännu mer. Jag blev ombedd att lämna ett urinprov och även om jag inte kände mig i vidare behov att uppsöka toalett atm. så levererade jag ändå en pinsamt välfylld mugg till sköterskan.
4 timmar senare så hade jag fortfarande inte fått någon hjälp. Fick reda på att jag hade absolut bottenprio och att det kunde ta 8 timmar till innan jag fick någon hjälp. Vid det laget hade ALLA som kommit in på akuten efter mig fått hjälp på löpande band. Bland annat snoriga småbarn som var förkylda och en liten kille som hade fått ett litet skrapsår på fotbollsträningen, men som inte haltade eller på något vis verkade ha men av det hela.
Sååå... Jag insisterade då högljutt på att få avlägsna mig från den smittohärd som kallas akuten. Så som jag såg det fanns det bara ett sätt som gav 100% utdelning. Att åka hem, försöka kurera sig själv och invänta ett av följande två scenarion;
1) Antingen att jag knaprar ipren och dricker en massa och hela infektionen läker ut av sig självt. Resultat. Jag blir frisk.
Eller...
2) Febern stiger och jag blir ännu sjukare och får förstaprio på akuten. Resultat. Massa läkare få vara busy ett tag. Jag får medicin och blir frisk så småningom. Möjligtvis steril, men frisk iallafall. xD
Så som jag såg på det var det en win win situation.
Det hela verkade dock lösa sig mot det första alternativet. So far, so good!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar