Vi satt i samma rum han och jag. Båda med våra sorger och smärtor tryckandes på våra hjärtan. Han gav mig en blick från sidan och han drog svagt på munnen. I hans ögon brann ingen eld längre och jag visste att han tänkte på allt jag gjort mot honom. Allt han någonsin haft har jag tagit ifrån honom allt han någonsin känt något för har berövats honom. Och i det sneda leende han gav mig så undrar jag om jag inte kunde utläsa en vag förnöjsamhet. Någonstans undrade jag om han tyckte att det hade blivit min tur nu. Min tur att få lida så som jag hade låtit honom lida.
Vi satt i samma rum han och jag. Inget ljus trängde ner till oss där vi satt sida vid sida. Han med tom blick och ett snett leende. Jag, en skugga med ett värkande hjärta. Båda med minnen av nära och kära som vi hade velat hålla nära oss mycket längre. Båda med skuldkänslor för att vi inte ägnade dem som nu har gått vidare all den tid som de verkligen förtjänade.
Jag grät högt till ljudet av deras röster, deras personligheter skämt och egenheter. Tankar av dem som döda ting. Som ruttnande kroppar långt nere i jorden eller brända till aska. Jag grät högt medan livet tycktes mig en för tung börda att bära.
Vi satt i samma rum han och jag.
Jag saknar er! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar