Sitter här i vårrusket och läser igenom min egen blogg. Det var ett tag sedan jag skrev något sist. Har inte haft så mycket tid för mig själv på sistone. Hela tiden har det varit något på gång och jag gillar inte att blogga när jag har folk runt mig.
Det är svårt ibland. Så är det för alla människor. Många av mina vänner, och jag med dem, känner sig tyvärr deppade för tillfället. En väninna skriver så vackert i sin blogg och jag önskar nästan att jag hade ett hjärta som hennes, och en själ som var lika fri och ofjättrad av mörka tvångstankar och cynisk bitterhet.
Själv är jag en kvinna som styrs av min hjärnas privata lila stasi-regim. Går något det minsta bra för mig, eller om spontana känslor börjar dyka upp, så formar jag snabbt alltihop till en rubriks kub som jag genast plockar upp och börjar vrida och vända på tills det inte finns den minsta chans att färgerna någonsin kommer att hamna rätt igen.
Men när det kommer till att ge andra råd så är jag ett ljusets riddare, en klarsynthetens förespråkare. Jag sitter där på min vackra vita springare av förnuft och spetsar alla negativa tankar som lurar på mina vänner. Rättvisan är min lans och lyckan är min sköld. Sen när slaget är vunnet så haltar jag lojt hem till min murkna lilla stuga ute i den mörka skogen och sitter där i förtvivlans sura regn till ännu ett rop på hjälp hörs över hedarna.
Jag vet inom mig att även om lösningen till livets alla problem kan tyckas ligga långt borta, så är sanningen den att man aldrig behöver vandra vidare långt för att hitta vägen som leder till den. Man ska se på vägarna som ligger framför en och låta sitt hjärta styra. Den väg som väljs genom hjärtat är den väg som leder dit du ska vara i livet
Så enkelt. Så förnuftigt. Men ändå så fruktansvärt svårt att följa. Jag börjar känna att vägen kallar på mig igen. Jag måste ge mig ut på den och höra vad universum vill mig. Det är tid för begrundan och rannsakan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar