Skumma drömmar...

Är absolut ingen bristvara i det här hemmet. Eller i det här huvudet skulle jag väl snarare säga. Den senaste veckan har varit fylld av skum symbolik och krig.

Vad säger man när nazister tar över ens hus och ens mark och man tvingas smuggla kycklingar för att de inte ska bli gasade? Hur stor kan en Rönn bli? Kan den bli över 30 meter hög och sträcka sina grenar över 50 m i diameter? Och vad betyder det när man plötsligt ser den vittra och dö? En mild vinter?

Det är lite jobbigt bara. För när jag vaknar efter en natt med skumma drömmar så känner jag mig inte riktigt utvilad. Det är som jag varit vaken dubbelt upp istället. Levt ett liv till i den skumma parallella värld jag försvinner till när jag sover. *suck*

Det borde få räcka med ett liv i taget kan man tycka.

Vissa drömmar får mig att vakna upp med sorg i hjärtat. Det är bara en dröm men ibland blir jag så berörd. Så väldigt illa berörd av vad jag upplever. Främst så hatar jag hur detaljerade och verkliga drömmarna kan kännas. Speciellt när jag inte är jag. Utan någon annan. Fast i en kropp som inte är min och med minnen som tillhör någon jag inte känner.

Jag vet inte vad jag skulle göra mitt i ett pågående krig mellan Sverige och Frankrike. Speciellt inte om det stora slaget som jag hamnat mitt i stod i Helsingborg på 1700-talet. Men där var jag. Vid ett tillfälle blev jag refererad till som Votre Reine. Vems drottning?

Den döda Fransmannen....

I

"J'accuse..."
"Jag anklagar..."

Jag står anklagad för mord. Hans vålnad anklagar mig.
"J'accuse, j'accuse", säger han lugnt och tyst medan han pekar på mig.
Tyst och mjukt men orden träffar mig hårt. Jag vet att jag är skyldig.

"Trahison", fortsätter han. I hans ögon brinner ett hat som jag inte kan värja mig mot.
Jag lät honom dö. Jag dödade honom. Han är död men ändå vittnar han. Han är död men ändå anklagar han.

"Inte ens vår drottning var sen med att förråda oss."
Där var det igen. Drottning. Ord från en domare jag inte kan se.
Bara han står framför mig. Jag valde dem framför honom. Vem har jag då förrått mer?

II

Kriget rasar...
Jag slåss med en ilska som är olik mig. Jag känner mig försmådd.
Någon har gjort mig mycket ont men jag vet inte vem eller när.
Min fiende.

Han är där, på andra sidan, min själsfrände.
Men han leder de andra. Männen i de vita uniformerna.
Är han verkligen min fiende?

Vi är starkare. Vi slåss mer vildsint. Vi vinner.
Deras trupper minskar i storlek. En efter en faller de under våra sablar, bajonetter och under vår gevärseld.
Varför finns där ingen tillfredsställelse?

Vi står där. Bara han och jag. Sabel mot sabel.
Våra trupper är någon annanstans. Det här är vår strid.
Jag gör utfall, han parerar. Igen. Igen.

Utan ilska slår han plötsligt tillbaka. Precist. Exakt. Utan det hat som brinner i mig.
För varje hugg flisas min sabel sönder. Bit för bit skalas den ner.
Jag kunde lika gärna ha slagits med ett vaxljus i handen.
Jag förlorar kampen. Men han vet att han håller på att förlora kriget.

III

Han tar fram en kniv. Men han dödar mig inte. Istället knäfaller han framför mig och ler.
Hans ögon är sorgsna. Jag minns att jag alltid älskat hans bärnstensfärgade ögon.
Det var de ögonen som först hade fångat mig i Versailles.

Minnen som inte känns som mina egna fyller mig med mer ilska.
Hans ögon ber... nej, betvingar mig.
Jag vill inte förstå vad han ber mig om. Vill inte förstå vad han kräver av mig.

Han ser mig djupt i ögonen, smeker undan en blond hårlock ur ansiktet på mig, och sluter mina händer kring knivskaftet.
Jag börjar gråta. Sorgen river sig upp ur bröstet på mig och ett halvkvävt skri klöser sig ut ur min strupe.

"Sluta". Jag ber honom.

Han hyssjar mig mjukt. Utan ord för han mina händer mot sitt bröst.

"Jag vill inte".

"Gör det!"

Han hjälper mig att trycka in kniven i hans bröst. Blodet väller fram och färgar hans vita uniform.
Jag känner mig förvirrad, och förundrad.
Det gick så lätt. Det fanns inte något motstånd i hans kropp. Som om vore han helt tom innanför sitt yttre skal.
Men när han flämtande spärrar upp de vackra ögonen i något som ser ut som plågad förvåning, vet jag att han har ett hjärta.
Ett hjärta jag precis har genomborrat.

I hans ögon finns något mer. Glädje? Förväntan?
Allt rörs ihop. Jag vet varken in eller ut längre.

"Träffade jag rätt? Träffade jag hjärtat?"

Han ser på mig med sorg och kärlek i blicken. Han nickar.

IV

Jag håller honom i mina armar och gråter. Blodblandad saliv bubblar ut ur munnen på honom.
Hans ögon är nu slutna. Hans andhämtning är tung och rosslande.
Förutom en stor, mörk fläck på hans uniform så kommer det inget mer blod.
Varför blöder han inte mer? Blöder han invärtes?

Jag känner mig mer och mer förvirrad allt eftersom minuterna går.

"Är det över snart?"

Han nickar svagt. Jag blir rädd. Ångest.
Jag mår dåligt för vad jag har gjort. Han får inte dö!
Mina kinder hettar, blodet susar i öronen på mig, hela kroppen fylls av en obekväm krypande känsla.
Han fortsätter rossla, andas, leva.
Plågas?

Varför tar det så lång tid för honom att dö? Kommer han kanske att överleva?
Jag vill ropa på hjälp men min röst vill inte bära upp orden.
Jag vill inte att han dör.

"Är du död?"

Han tvingar fram ett ord.

"snart..."

Minuter blir till timmar. Natten faller.
Regelbundet som en klocka som ringer in midnattstimmen drar han ett rosslande andetag efter ett annat.
När gryningen till slut hägrar och dimman sakta kryper längs med marken drar han ett sista andetag.
Med en suck är han borta. Jag sitter kvar, smeker honom över hans bleka ansikte.
Gråter. Gråter bittra tårar.

Vad jag gjort kan jag inte göra ogjort.
Hur mycket jag än önskade annat så har jag dödat min själsfrände.
Jag kysser hans panna.

V

"Hon valde våra fiender framför oss. Er drottning har mördat er kung. Frankrike ska aldrig resa sig ur askan igen"
Med de orden försvinner han. Min närvaro är den enda som finns kvar. Fylld av skam och sorg står jag ensam i världen.
Det är stilla morgon nedanför Kärnan. Världen är död, och i den gryende solen brinner min själ för evigt.

Min dom; evig plåga. Mitt straff; ensamhet.

Jag vaknar och känner mig trött och sorgsen. Med nackspärr dessutom. Undrar lite vilka de var. Min dröms version av Romeo och Julia. Jag hatar när främmande karaktärer... själar (?) (vetenskapsmänniska men man kan aldrig vara helt hundra) bestämmer sig för att det är ok att messa med mitt liv och mina känslor.