Freeeeakyyy!!!!!!! D8

Omg!!! De skummaste sakerna tycks alltid hända mig. Jag brukar fråga folk ibland om de varit med om liknande skumheter men av någon orsak så verkar mina ta priset. Inte alltid så supahroligt. :(

Som alldeles nyss då. Håller på att storstäda hemma (för som vanligt förvandlas lägenheten till ett bombnedslag så fort vi varit på fastlandet), och fick plötsligt för mig att jag skulle byta ram till en av tavlorna som hänger här hemma. Inget konstigt med det. Den gamla ramen var svart och jag hade köpt en ny mörkbrun på ikea, tänkte att det kunde bli snyggare... Right??

Tavlan, som är ett porträtt (av en relativt grumpy typ), är en sådan sak som jag kan gå och småprata med när jag är ensam hemma (nu ska vi inte diskutera min sanity här, men jag är villig att hålla med om att det kanske är lite konstigt). Idag var inget undantag så småkvittrande drar jag fram min ikeapåse och plockar fram den inplastade ramen.

- Är den inte fiiiiiiiiiiiiiiiin!?!, frågar jag tavlan som stirrar buttert tillbaka.
- Jag tycker den är fin i alla fall, muttrar jag och börjar slita av plasten runt ramen. Hård som in i är den och när den till slut ger vika så är det med en gummibandssnärt som träffar mig över handen och armen.
... Svordomar följde....
- Det är fan ta mig DITT JÄVLA FEL!!! skrek jag åt tavlan, (som jag nu kunde svära på såg mindre butter och mer nöjd ut).
Ett svagt skrapande, knirkande läte följde men tystnade lika snabbt. Jag som totally är en lättskrämd typ tystnar tvärt och lyssnar intensivt... Inget!
Till slut slappnar jag av och med ett fåraktigt skratt vänder jag mig till tavlan med den nya ramen i ena handen och säger.
- Kom igen då. Nu ska du få ett nytt hem. Varpå jag sträcker mig efter tavlan.
Jag hinner inte ens nudda vid tavlan, utan står fortfarande med handen utsträckt mot den, då glaset i ramen helt plötsligt krackelerar och det regnar ner glas över bokhyllan och halva mig...

KOM IGEN!!!!! Ska sådant kunna hända egentligen????
Behöver jag ens nämna att jag höll på att skita knäck när det hände. Nu sitter jag och försöker samla mig och städa upp i den nya röran. Sen ska fanskapet in i den nya ramen om det så är det sista jag gör!!!

28 saker du inte visste om mig???

1. Din mobiltelefon: Sony Ericsson (särmobil. Inte nöjd...)
2. Din andra hälft: Höger.
3. Ditt hår: Rakt, mörkt/mellanbrunt (med 2 st mongolockar som blir blonda på sommaren. Ser inte klokt ut).
4. Det bästa du vet: Avkopplingstid, Att bara kunna slappna av helt utan krav.
5. Din dröm inatt: Att jag sprang ett maraton med längdskidor (vasaloppet??)
6. Din dröm/ditt mål: Att bli klar med allt jag vill bli klar med innan jag dör.
7. Rummet du är i: Det enda rummet i min etta.
8. Din hobby: Teckna, sjunga, skriva, läsa, träna...
9. Din skräck: Hajar, krokodiler, spindlar, saker som rör sig...
10. Vill du vara om 6 år: En robot.
11. Var du igår kväll: Hemma i soffan. Dega is tha shiiit!!
12. Vad du inte är: En enhörning. Suck den som ändå vore det...
13. En sak du önskar dig: En enhörning?
14. Var du växte upp: Helsingborg.
15. Det sista du gjorde: (Innan vaddå?) Var i skolan och tecknade/skissade.
16. Dina kläder: Nike.
17. Din TV: Platt.
18. Ditt hem: Studentlägenhet.
19. Ditt humör: Ughubughublaeäääarghihihi!
20. Saknar du någon: Alltid.
21. Din bil: En grön Volvo. x3
22. Något du inte har på dig: Hårband/hårtofsar.
23. Favoritaffär: Body Shop.
24. Din sommar: Hemma på öjn.
25. Älskar någon: Bonnie!
26. Favoritfärg: GRÖNT!!
27. När skrattade du senast: Nyss när jag tittade på Simon och Tomas. De hade en intressant diskussion om en spetsdukar. Doyley... xD
28. När grät du senast: I morse när jag satt och skrev.

Promenad i solskenet

Äntligen känns det som vår igen... Solen skiner och fåglarna sjunger.
Tog en vilodag idag så det blev bara en rask promenad för att stretcha de stela musklerna. Passade på att fotografera lite när jag ändå var ute och gick.
Inga proffsfoton utan mest för att mina "utlänningar" ska få se hur det ser ut här hemma. (Där vi inte har zebror och giraffer). ;)

Jag är inte rädd för att dö...

Skitsnack säger vissa som känner av min något nervösa läggning. Visst säger jag. Det skulle inte vara ROLIGT och bli söndertuggad av en vithaj (sönderskakad? trasad?) eller nerhackad av en rabiat fanatiker. Det skulle ju förmodligen göra rätt ont om inget annat. Men döden i sig skrämmer mig inte. Det är en tyst, omedveten (och förhoppningsvis) evighetslång vila från livets prövningar.

Nej, jag är inte rädd för att dö. Däremot är jag rädd för att inte hinna med.

Hinna med allt jag måste, borde, skulle och vill göra. Varje steg framåt känns så kort. En examen gör inget avtryck på den här jorden. Mina gamla godispåsar och det faktum att jag ibland slarvar med glasåtervinningen kommer förmodligen göra ett större avtryck än någon magister i arkeologi någonsin kommer göra.

Jag har mina böcker som har varit snälla, fogliga, varma och trygga (hrm... lol... för det mesta iaf...) följeslagare i mitt liv. Jag har lyft, omstrukturerat, omarbetat, filat och ändå tar arbetet aldrig slut. Känner mig som askungen med sin mammas klänning. Hon har en plan. Vet vad som behöver göras och hon vet hur hon vill slutresultatet ska bli. Men alltid så är det styvmor eller styvsystrar som ropar. Jag har dock inte sjungande möss som kan hjälpa mig i livet. Utan jag får alltid packa ner allt jag egentligen vill långt ner i en koffert och hoppas att livet kommer cutta mig en brejk.

Så vad kommer vara mitt arv? Kommer jag lämna något efter mig?
(Och snälla våga inte någon säga barn. För enl. mig är barn inte ett arv utan bara nya individer som ska våndas igenom livet och angsta med beslut och gå och hoppas på en självuppfyllelse de aldrig kommer få känna. Jag vill inte ha barn.)

Med lite tur så kommer livet fortsätta och frodas den dag jag är borta. Kan ju hoppas att det inte blir för snart. För jag är långt ifrån klar med allt som måste göras. Men skulle det bli så att jag inte finns mer imorgon, oavsett om min bortgång är vithajsrelaterad eller ej, så hoppas jag att morgondagen alltid kommer vara ljusare än gårdagen.

De små sakerna...

Det finns så mycket som kan ta andan ur en här i livet och så mycket som man dagligen kan förundras åt men tyvärr så finns det folk som går förbi detta utan att ens så mycket som blinka. Det finns så mycket som berör, både med glädje och sorg, och jag tror att om fler hade stannat upp för att se och begrunda dessa livets "skådespel" så hade vi känt oss mer fullkomliga som människor.

"...men föga betänkte han att de dåraktigas och orättfärdigas framgång enbart är början på deras straff..."

ur Vathek (1786) skriven av William Bedford

Snart 25

Då är det inte många timmar kvar tills man har avverkat ett kvarts sekel i den här världen och jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det hela. Jag är glad över att jag fyller år men samtidigt har jag alltid haft problem med det.

Inte för att jag blir ett år äldre. Sådant bekommer mig inte. Jag välkomnar vita hårstrån (som dock fortfarande lyser med sin frånvaro) och skrattrynkor. Men jag har aldrig varit bekväm med hela födelsedagsgrejen. Jag vill gärna bjuda över folk på lite firande men samtidigt så känns det bara som att man tigger presenter. Vilket jag verkligen inte gillar. Tycker det är synd att folk ska känna sig tvungna att fixa presenter när man fyller år. Deras sällskap är nog så trevligt och jag blir mest bara generad när jag får något. Att fylla år är ingen bedrift liksom. Jag känner mig alltid så oförtjänt och så blir jag ändå så glad och tacksam, men samtidigt är jag sämst på att visa det.

Men någon form av liten bjudning tänkte jag väl ha ändå. Blir nog på tisdag då folk ändå är inne och rör sig i stan och det inte blir någon extra omväg för någon att svänga förbi. Har lämnat inbjudan lite öppen, så de som kommer kommer. Hade en trevlig födelsedag förra året men det här året så är jag bara grymt medveten om alla som inte kommer. Jag har några få vänner som bor kvar på ön, resten har dragit till fastlandet och ut i världen.

Tänkte igenom vart jag har alla mina vänner idag och jag känner bara att nästan alla bara har rusat på med sina spännande liv och kvar står jag och stampar. De bor i Japan, Milano och London... Vissa är forskarstudenter och jobbar med strängteori och andra är fotomodeller, kompositörer eller marinbiologer i Australien.

Jag saknar dem så jävla mycket. . .