min statement!!

Tänkte mest publicera det här mailet på min blogg för att jag inte vill höra något om att jag skulle gå bakom ryggen på någon med något.

Har en gång blivit anklagad för att jag skulle ha försökt underminera arkeologiutbildningen på Gotland från dag 1 och vill inte höra något mer skitsnack av det slaget igen.

Inte för att jag på något vis tror att det här mailet någonsin skulle nå "fel" händer. Men jag har rätt till en åsikt och därför väljer jag att vädra den offentligt och stå för den istället för att gömma mig.

Mailet handlar om mina klagomål om arkeologiprogrammet och vissa av lärarna här på bloggen.


"...Det är ju fördelen och nackdelen med internet. Man når ut till folk på gott och ont.

Nej det är väl personkemin som inte riktigt fungerar. Antar att det kan bli så ibland. Men jag trivs så bra här på ön så jag vill ogärna flytta bara för att jag inte riktigt klaffar med "ledningen". Och arkeologi är ju min livslånga dröm/passion så jag vill ju gärna fortsätta utbilda mig också. Kvalitén på utbildningen ja... Det har helt enkelt inte riktigt repat sig sedan Inger Österholm gick bort. Hon var ju i ledningen under mitt första år och då hon försvann så känns det inte riktigt som någon kunde dra lasset till fullo (iof förståeligt).

Det som jag känner är problemet för mig(och detta står helt för mig) är väl främst att jag inte känner att elevernas behov blir mötta så mycket som att vissa lärare försöker forma eleverna efter sina egna intressen ibland. Som gammal naturvetare är jag piskad in i ett tänkande av extremt kritiskt granskande hela tiden och jag känner bara inte att de nya eleverna som strömmar till skolan år efter år får lära sig att ha en kritisk eller ens objektiv inställning till det material som presenteras..."


Avslutningsvis vill jag bara säga att jag ändå inte ångrar mina 5 år här på Gotland. Att det fortfarande finns en hel del folk vid HGo som jag respekterar och håller högt och att Inger och Sven Österholm alltid kommer att ha min beundran och respekt (så som sig bör).

Lördag 12/9 2009 Karma fungerar faktiskt

Vaknade alldeles för sent (10.30-ish) så det blev aldrig att vi gick ner till biblan. Satte mig istället med en kopp kaffe och läste lite i Oxford illustrated history of prehistoric Europe. Väldigt najs bok.
Undrar om jag inte borde kila tillbaka till stenåldern igen. Det var ju trots allt därför jag sökte till arkeologiprogrammet.

Kollade mina meddelanden på myspace medan jag käkade frukost, och ni minns kanske den där tönten jag nämnde för ett par inlägg sedan? Jag hade fått ett svar från honom. Han hade plockat bort bilderna och mailet i sig bestod av vettskrämt babbel med "sorry" och "apologize" inslängt typ 18 ggr. xD
I guess I made an impression. Resultat blev i alla fall att Bobby is safe... For now...
Skickade iväg ett sista "I'll be keeping my eyes on you" mail till grabben så får vi hoppas att an håller sig i skinnet.

Fick vid 12-tiden för mig att jag ville göra en utflykt till Lojsta slott. Snackade lite med Tessan över msn. Hon verkar stormtrivas i Tanzania och jag måste erkänna att jag är avundsjuk på hennes spännande liv. Själv är man fast här med Wallinarna... Super!!
Visst att jag kunde ha valt en annan skola eftersom jag stör mig så. Men ska man verkligen behöva flytta från sitt hem när det, i alla fall i teorin, ska finnas en fullgod utbildning på plats?
Satt ett bra tag och diskuterade nya ämnen som jag kan behandla i min D-uppsats och jag glömde som vanligt bort tiden.

Vid 13 kom Anna över och vi drog till Maxi för att köpa fika till vår utflykt. Men väl där kom vi på att Lojsta var fyllt till bredden av medeltidsgalningar den dagen (;p) så det blev något mer norrut istället... Fårö it was...

2 terrängresor senare och ett omdop av bilen (från Kit till Jeepen) så hittade vi ett ställe som vi kunde stanna på (VARSOMHELST BARA JAG FÅR MAAAAT!!!) Ehm...
Efter en liten fika med randomness-oh-de-luxe faktor så bar det av hem igen. Svarta moln hade börjat samlas ovanför våra huvuden så det var bäst att sticka innan vi råkade ut för ev. Kalle Anka effect.

Kände mig allmänt väldigt glad. Det var en fin dag med trevligt sällskap, god mat och, till största delen, fint väder. Jag hade en ny Beatlesskiva och ett paket från Panduro väntade på mig på Coop. Så vi drog dit för att hämta ut det.

Väl där så var det så gott som folktomt. Det kom dock en man som hade bråttom att lämna in tipset (eller något) innan klockan 18, så jag lät honom gå före. Han blev så glad att jag fick en trisslott i present. Tyckte väl själv att det kanske var något oförtjänt. Så mycket hade jag väl ändå inte gjort men det var ändå inte utan att jag blev väldigt rörd och stammade fram ett förvånat "tack" och om jag inte minns fel så tror jag faktiskt att jag NEG!! :O
Kanske bara var en fin dag. Kanske var det Karma som ville säga mig något. Är väl kanske inte så genomrutten som jag tror mig vara trots allt. ^__^

Vann tyvärr inget på lotten men blev ändå superglad. Den lilla gesten verkligen made my week. Det finns jättefina människor därute. Hoppas att han vann något på sina lotter. :)
Swooosh. Karma right back at ya.

Kom hem och dekorerade med mitt nya pandurostuff. Så löövli. <3>.>)

Sedan satt jag uppe till 03.00 och bloggade och pluggade. Fick en hel del gjort men i örigt så bestod natten till största del av msn-skitsnackande med Julle, Fortuna och Malin. Samt en hel del bildspammande från Silvy.

Satt och höll på att slockna till slut och fick vid 1 tillfälle för mig att min Red Bull pratade med mig!!! (råkade sätta på min mp3-spelare av misstag).

Markus

Tänker på dig alltid darling. Du är fortfarande en starkt lysande stjärna på min himmel.
(Tro det eller ej men jag har fortfarande ditt mobilnummer kvar i mobilen)
Markus 28/3 1984 - 21/1 2004

Söndag 6/9 2009 Akuten och trotsålder

Kände mig skum mest hela söndagen. Lite yr och medtagen. Kan dock mest ha berott på att jag inte hade sovit mer än ett par timmar den natten. Märkte efter ett tag att jag dessutom hade ont i ryggen så jag lånade över Annas spikmatta och provade att ligga på den. Kändes mest som en riktigt överjävlig solsveda.

Hade förvisso ingen feber men när ryggvärken bara blev värre och värre under dagen så ringde jag till slut min egen privata sjukvårdsupplysning och fick rådet att uppsöka läkarbård. Så efter mycket velande fram och tillbaka så åkte jag till slut till akuten (som är det enda som är öppet i Visby på en söndag).

Väl framme så fick jag höra att jag skulle ha sökt läkarvård så fort jag fick mina första känningar av UVIn och att det nu kunde ha spritt sig till njurarna. Vilket bara spädde på min megapanik ännu mer. Jag blev ombedd att lämna ett urinprov och även om jag inte kände mig i vidare behov att uppsöka toalett atm. så levererade jag ändå en pinsamt välfylld mugg till sköterskan.

4 timmar senare så hade jag fortfarande inte fått någon hjälp. Fick reda på att jag hade absolut bottenprio och att det kunde ta 8 timmar till innan jag fick någon hjälp. Vid det laget hade ALLA som kommit in på akuten efter mig fått hjälp på löpande band. Bland annat snoriga småbarn som var förkylda och en liten kille som hade fått ett litet skrapsår på fotbollsträningen, men som inte haltade eller på något vis verkade ha men av det hela.

Sååå... Jag insisterade då högljutt på att få avlägsna mig från den smittohärd som kallas akuten. Så som jag såg det fanns det bara ett sätt som gav 100% utdelning. Att åka hem, försöka kurera sig själv och invänta ett av följande två scenarion;
1) Antingen att jag knaprar ipren och dricker en massa och hela infektionen läker ut av sig självt. Resultat. Jag blir frisk.
Eller...
2) Febern stiger och jag blir ännu sjukare och får förstaprio på akuten. Resultat. Massa läkare få vara busy ett tag. Jag får medicin och blir frisk så småningom. Möjligtvis steril, men frisk iallafall. xD

Så som jag såg på det var det en win win situation.

Det hela verkade dock lösa sig mot det första alternativet. So far, so good!

Lördag 5/9 2009 Tornados och...

Börjar känna att jag kanske ska ge upp det här med att blogga varje dag. För det första så känns det omöjligt att hålla, och för det andra å börjar jag inse hur tråkig och meningslös min vardag är. ^__^;

Men samtidigt så känner jag att det är en bra övning i att bli mer reflexiv och ett jättebra sätt för mig att försöka få någon form av struktur och rutin i mitt i övrigt rätt kaotiska liv.
Dessutom så verkar ju alla andra blogga om allt från halvätna skinkmattor till hundens senaste spya så why not?

Ger det här ett tag till. Kan kanske inte lova att jag kommer blogga varje dag men jag ska iallafall försöka dammit!!

Pallade mig ut på en promenad kring ringmuren. Luften var varm och det blåste precis lagom mycket för att håret skulle swoosha lite dramatiskt as I marcherade i takt till 10 years. Blev jäkligt sugen på att surfa. Men tills mina pengar kommer så blir det ingen hemresa för att hämta brädan.

Tog en lång dusch när jag väl kom hem och stod länge och väl och lutade mig mot väggen och kokade mig själv medan tankarna vandrade iväg till slagfält, blod och plååååg.

Efter en stunds pluggande så fick jag för mig att jag skulle skriva ut lite saker, och SJÄLVKLART tog bläcket slut i skrivaren redan efter första sidan. Var lite för lat för att faktiskt gå, så jag tog bilen ner och skrev ut de 10 sidor som jag behövde för att fortsätta.

Väl hemma så tog jag itu med pluggandet igen. Var vid det här laget dödstrött vilket resulterade i inte mindre än 8 stora koppar kaffe. Vilket bara det i sig var en bragd då kaffet jag har hemma för tillfället (ICAs egna. Inköpt för att det var billigt, jag hade en rabattkupong och hade dåligt med cash atm.) smakar som att en apa har kissat i batterisyra. Äckligare skit får man leta efter. Men nu när man är en caffeine junkie så måste man ju ha sin fix varje dag.

Blev något hypad efter hand som jag avverkade kopp efter kopp och varvade skolarbete med kreativt skrivande och en massa roligt folk över msn. Fick bl.a. reda på att ett par tromber/tornados hade dragit in över ön under veckan och slitit upp hustak och liknande. Scary but awesome!! o.O
Värsta Kansas ju. Inte ens i lilla landet lagom går vi fria från vädrets makter.

Efter ett tag så hamnade skolarbetet mer och mer i skymundan och till slut lät jag kreativitet och skoj ta över helt. Satt och snackade skit med Silvy och Fortuna och passade på att skissa lite. Gjorde en oh så fwoah skiss över hur jag vill att min blogg ska se ut. Lite smörig kanske men what the hell. Min blogg, min bakgrund, MITT smör!!

Lite random dödsångest

Gårdagen var minst sagt intressant. 10 timmars exkursion runt kalkklippan där vi tittade på medeltida gårdar och kyrkor tillsammans med den ondaste varelse som satt sin fot på den här planeten. Den mest sadistiska, morbida och skadeglada lärare du kan tänka dig. Don't get me wrong. Han är helt underbar lärare på sitt egna lilla vis. Bara man förbiser dödsångesten som griper en så fort han är i ens närhet och hans tyska brytning som för tankarna tillbaka till förintelsen så kan man faktiskt ha lite roligt i hans sällskap.

Men instängd i 1 st minibuss medan han susar fram på de Gotländska 70-vägarna som om det vore tyska autobahn är väl kanske inte någon hit. Han skrattade rått medan han tog 90 graderskurvor i minst 100 knyck och man kunde inte låta bli att tänka på Barbossa i At Worlds End när han vilt frustande slänger sig in i den skummande malströmmen. Sca-AA-ry!! Han är nog den enda man kan tänka sig backa i 90 km/h på en landsväg också.

Det mest intressanta på exkursionen var dock när han drog med oss upp i Garda kyrka för att titta på det gamla trätaket från 1100-talet. Otroligt vackert. Men det är något med att balansera på en tunn planka ovanför ett fall på minst 6 meter med endast 900 år gammalt trä att i övrigt stödja sig mot, medan en ond tysk jävlel glatt hoppar upp och ner på sagda tunna träplanka, som inte riktigt tilltalar en mycket höjdrädd Nikki. Som sagt... Konstant dödsångest under gårdagen.

Passion! Hahaha!

En kväll ute. Musikens rytmer får ditt blod att svalla och alkoholen sätter din själ i brand. Hon är en mörk blick fylld med lockelse. Hon är en antydan till ett leende som säger ”ja jag jagar dig”. Jägaren är ett möte på dansgolvet eller i baren där hon ler glatt mot dig som om hon bara har det jäkligt roligt som med vem som helst av hennes vänner, och fastän hon över musiken ropar till dig en så enkel sak som; ”har du kul”? så borrar sig hennes blick in i ditt medvetande och säger ”Jag vill ha dig och jag ser på dig att du njuter av varje ögonblick jag finns i din närhet”. Hon finns där igen när du sätter dig ner i loungerummet med dina vänner. Hon skrattar och skämtar med alla runt bordet, fortfarande tillsynes oberörd av din närhet. Men samtidigt så ”råkar” hon ibland röra vid dig med oskyldiga och helt oavsiktliga snuddningar tills luften nästan tycks vibrera. Du ser på henne och vet att hon har fått dig att vilja ha henne förmodligen aningen mer än vad hon vill ha dig.

Senare så är hon där i baren, och i trängseln råkar era kroppar pressas hårt samman mot varandra. Nästan omärkligt känner du antydan till en varm andedräkt vid halsen och hur hennes näsa försiktigt snuddar vid ditt hår. I nästa stund drar hon sig undan som om ingenting märkvärdigt skulle ha inträffat och du står kvar där undrandes. Var det avsiktligt eller ej? Du lockas till att följa efter. Undran, tvivel och förhoppning drar dig till henne och hon har dig i ett grepp som är starkare än någon lust eller ens kärlek. Du har drabbats av passionens sötma. Du har blivit lockad och du vill ha mer. I ett annat hörn, som om du vore helt bortglömd står hon och sysslar med annat. Kanske t.o.m. pratar med någon annan. Du undrar...

Men när era blickar slutligen möts igen så söker samma mörka suggestiva blick upp din. Lika fylld av lockelse och nu kanske även ett löfte. Du vevas in. Kommer fram och börjar en lite tafatt konversation. Munnen rör sig men ni båda vet att det inte är därför du är där. Era kroppar dras långsamt närmare varandra och du tystnar när hon för upp handen till ditt ansikte för att ”rätta” till några hårlockar. Innan du vet ordet av det så snuddar ett par mjuka läppar vid dina. Försiktigt. Lekfullt. Hon retas. Hon lovar utan att infria... Sträcker dig så tunn hon bara kan innan hon i en sista stegring av dina förväntningar drar dig till sig och ger dig vad du trånat efter. Bekräftelse. Njutning. Passion. Kyssar som börjar som rosenblad sedan bränner som eld